Är köerna det stora problemet i sjukvården?
– Oh ja. Men det som stör mig mest är att svenska folket har vant sig vid att inte få vård i tid. Köerna irriterar, men man tror att det är ett nödvändigt ont. Det viktigaste är att sätta fingret på något som vi aldrig annars diskuterar: Att vårt sjukvårdssystem bygger på att politiker ransonerar vården åt oss. Och det är så självklart att det i princip aldrig sägs och därför har det glömts bort. Vilket har lett till att vi saknar en diskussion om varför vi har köer i vården.
Du menar att hela vårdorganisationen behöver struktureras om?
– Vi behöver fundera på det, från topp till tå. Det inkluderar också hur vi betalar. Det finns länder som har skattefinansierad vård men som inte har våra vårdköer. Frankrike till exempel. Vad de har är en fungerande primärvård som en första försvarslinje. Läkare som har egna lådor, egna patienter. Och de tjänar multum ska tilläggas. En fransk läkare betraktar förmodligen en svensk läkare som något av ett socialfall. Och där finns heller inte den här gigantiska, byråkratiska överrocken i form av landsting och regioner. Det är en jätteviktig skillnad. I Sverige vill ju många läkare inte arbeta på vårdcentraler utan på de stora sjukhusen så vi har ju fått ett sjukhustungt vårdsystem. Och sjukhusen är inte heller effektiva. Vi ligger 20 procent under Norge, Danmark och Finland i produktivitet.
Så vi behöver ett systemskifte?
– Jag har alltid sagt att diskussionen om skattefinansierad vård eller allmänna försäkringar är teoritjafs. I båda fallen är man skyldig att betala. Men jag har börjat luta åt att så som vården har utvecklats är det förmodligen smartare att göra som exempelvis Nederländerna – ha en allmän försäkring där man lite på egen hand väljer vad man betalar för. Det beror delvis på den tekniska utvecklingen men framför allt på att Sverige har tappat kontrollen över sina vårdköer. Vårdanalys, som är statens egen myndighet, räknar med att vi årsskiftet 2019/20 kan ha en halv miljon människor som väntar på vård.
Många menar ju att det är en resursfråga. Ligger det något i det?
– Jag menar ju att det beror på ineffektivitet i systemet. Att då ge ett par hundra miljoner i extra statsbidrag till landstinget är som att ha ett såll under vattenkranen och vrida på kranen mer för att försöka fylla det. Du kommer att få en dyr vattenräkning, men du kommer inte att fylla sållet.
Landstingen/regionerna är väl knappast lika entusiastiska?
– Nej. Och jag förstår problemet ur deras perspektiv. De har beställt X antal höftledsoperationer och Y timmar öppettid motsvarande ett visst antal patientbesök på en viss vårdcentral. När folk använder läkar-appar förlorar landstingen kostnadskontrollen. De kan inte planera efter en budget. Ur deras perspektiv är det klart att det är ett problem. Men vårt mål kan inte vara att värna landstingen utan att organisera en så bra vård som möjligt.
Hur kan det organiseras bättre?
– Ett dussin konkurrerande försäkringsbolag har sannolikt mycket lättare att göra den här innovationskraften till sin vän. För landstingen är den en fiende, eftersom den ger oss vård när vi behöver den snarare än när landstingen har budgeterat för den.