Sverige är ett för litet land för att kunna ge kvalificerad sjukvård inom alla områden. Sunderbyn är ett än mindre sjukhus som må kunna lösa allt tänkbart, problemet uppstår givetvis när man saknar en spjutspetskompetens som patientunderlaget inte tillåter att man har.
Ett sådant fall är den av Norrbottenskuriren och Expressen omskrivna Anna-Karin Johansson som inte får den vård som behövs i Norrbotten. Landstinget har fått kritik för hur de hanterat fallet. Om det är rättvis kritik vet jag inte, en hel del saker ligger säkert utanför landstingets kontroll och har man inte ställts inför en situation kan det vara svårt att komma på vad man ska göra. Något jag däremot vet är att när grannens hus brinner är det inte läge att diskutera priset på vattenslangshyra.
Erik Elmsäter lånar villigt ut sin vattenslang och har startat en insamling med målet att samla ihop 250 000 kronor till Anna-Karin för att kunna utföra operationer utomlands som inte erbjuds i Sverige. Såhär långt har insamlingen fått ihop över 20 000 kronor. Ibland krävs frivillighetens kraft för att lösa problem vi inte borde behöva lösa.
Staten kan inte lösa alla problem, ibland får vi göra det själv.
Den prisbelönta läraren på Luleå tekniska universitet Tim Foster brukar berätta en historia för nya studenter. Historien handlar om en gammal man på en strand som står och kastar tillbaka döende sjöstjärnor som spolats upp på stranden till havet. Ett ungt par kommer förbi och den morska mannen säger ”gamle man, vad tror du att du gör? du kan inte rädda alla”. Den gamle mannen tar upp en ny sjöstjärna, tittar på den och kastar tillbaka den i havet och säger sedan ”jag gjorde skillnad för den där i alla fall”.
Att ringa media och starta en insamling är en väldigt stor sak att göra men man kan även hjälpa i det lilla. Man kan göra samhället på andra sätt. Man kan träna kvarterets basketlag, sitta i hamnföreningsmöten för att reda ut hur man ska muddra en hamn, donera en kasse kläder till en flyktingförläggning eller sätta in tjugo kronor på en insamling till en person som landstinget uppenbarligen inte kan ta hand om.
Det är juletid, vid julbordet kan man gott glömma alla världens problem för ett tag men sedan bör vi komma ihåg att julen är givandets högtid och då inte i meningen att ge bort den dyraste klockan. Vi bör ta oss en nykter funderare på frågan om vad vi själv skulle vilja om vi var i nöd, ska andra hjälpa oss? Vi kanske inte kan rädda alla sjöstjärnor men några kan vi definitivt göra skillnad för.