Visst är Storbritanniens utträde ur EU sorgligt. Inte minst för Sverige som förlorar en viktig allierad i kampen om vad EU ska vara och göra. Men det är en väldig befrielse att de brittiska väljarna sade bestämt nej till Jeremy Corbyns vänsterextremism.
De brittiska socialdemokraterna led ett förkrossande valnederlag. Vanliga löntagare i städer och på landsbygden värdesatte Toryregeringens förmåga att kombinera ekonomiskt ansvarstagande med ett tydligt besked i brexit-frågan. De underkände på samma gång Labours obegripliga icke-hållning i frågan om Storbritanniens utträde ur EU, tog avstånd från antisemitism och sade nej till ett radikalt manifest som gick ut på att dela ut fler och högre bidrag med hjälp av växande underskott.
Efterfrågan på vänsterpopulism tycks vara mycket begränsad.
Allt talar nu på gott eller ont för att brexit kommer att ske. Storbritannien har i dag en stabil regering med beslutsför majoritet i parlamentet. Valutgången är en enorm framgång för konservativa Tories och premiärminister Boris Johnson, som lyckades attrahera nya väljargrupper i klassiska Labour-fästen i norra England och Wales. Gamla gruv- och stålverksdistrikt, bland annat den tidigare Labourledaren Tony Blairs valkrets Sedgefield, gick ett efter ett till Tories.
Den mindre goda nyheten är att det kommer att krävas mer än att kryssa i den konservativa rutan på valsedeln för att britterna få ett ordnat slut på brexit-traumat. Det väntade formella EU-utträdet den 31 januari kan innebära en kort återhämtningspaus innan Boris Johnson tvingas be om en förlängning av övergångsperioden (något han svurit att inte göra). EU:s och Storbritanniens förhandlare har i nuläget endast fram till december 2020 på sig att sluta en överenskommelse om ett handelsavtal.
Det ska inte uteslutas att det i sista minuten trots allt kan bli en så kallad hård eller avtalslös brexit.
Storbritanniens uttåg ur EU kan komma att följas av en styckning av den brittiska unionen. 2016 vann stanna-sidan övertygande segrar i både Skottland och Nordirland. Det skotska separatistpartiet vann överlägset de skotska rösterna i torsdagens parlamentsval, och det kommer självklart att användas som argument för en ny folkomröstning om självständighet.
I Nordirland är det många protestanter – de röstade i högre grad än katolikerna för brexit – som är missnöjda med att EU-gränsen i praktiken uppstår på Irländska sjön, i och med att den brittiska regeringen lät Nordirland stanna kvar i EU:s tullområde och på den inre marknaden. Risken är överhängande för en uppblossande konflikt.
Potentialen för att åtminstone Skottland på sikt lämnar det förenade kungariket och sedan ansöker om återinträde i EU är hög. Men återinträdet i EU för ett självständigt Skottland kan nog bli svårare än vad separatisterna föreställer sig.
När skottarna år 2014 röstade mot ett utträde ur Storbritannien var – ironiskt nog – ett av argumenten mot självständighet att Skottland skulle hamna utanför EU och ha svårt att återinträda. Från EU-håll, där man helst ville ha ett enat EU-Storbritannien, signalerades också att ett EU-medlemskap för ett självständigt Skottland inte alls var någon självklarhet.
Den skotska ekonomin är dessutom helt integrerad med den engelska. Att upprätta EU:s yttre gräns mellan Skottland och England vore minst lika komplicerat som att dra den mellan Irland och Nordirland.