Miljöpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp föreslår att kulturdepartementet och utbildningsdepartementet slås samman till ett bildningsdepartement. Det är ett bra förslag, men det är också nästan det enda av dess tolv förslag som är värt att applådera.
Förslagen samlas under rubriken ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet”. Utgångspunkten är den sedvanliga miljöpartistiska kritiken mot ekonomisk tillväxt som ett mått på välfärd. Det är sant som MP säger att BNP inte räcker för att mäta vad som är ett gott liv. Det finns många andra värden som är viktiga för oss människor och kultur är onekligen ett sådant. Men ett ekonomiskt välstånd gör det möjligt för människor att i större grad skapa och ta del av kultur.
Kärnan i arbetsgruppens idéer slås fast redan i inledningen: ”Kulturpolitik är först och främst maktdelning”. Normkritik och intersektionell analys är det som ska vara vägledande. Med ett nyspråk som hade gjort George Orwell grön av avund slås det fast att kulturen måste bli mer politisk för att göras fri från strukturer.
Mångfaldsmål ska sättas upp och de som inte når målen ska straffas. Kulturarbetarna ska genomgå ideologisk skolning om postkoloniala strukturer och med kulturbistånd ska vänsterns världsbild spridas även utanför Sveriges gränser. Arbetsgruppen anser att det offentliga rummet är invaderat av kommersiella budskap, men har inga problem med att låta politiken invadera kulturlivet.
Ett mycket konkret förslag från arbetsgruppen är att alla som är professionellt verksamma inom scenkonst, bildkonst, musik och film under tre år ska kunna få den inkomstgaranti som i dag erbjuds vissa kulturarbetare genom exempelvis Musikalliansen. De har en lön på mellan 22 000 och 25 000 kronor, men från den avräknas inkomster.
I september 2015 var 9 535 personer inskrivna som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen Kultur Media. Av dessa var 2 712 personer öppet arbetslösa eller i program med aktivitetsstöd. En del av dessa är journalister eller har något annat yrke som inte skulle omfattas av inkomstgarantin. Men det finns ingen brist på artister och konstnärer som gärna skulle ta emot en medborgarlön av det slag som arbetsgruppen föreslår.
Om vi skulle leka med tanken på att 5 000 personer skulle få 10 000 kronor i månaden i tre års tid så skulle det landa på 1,8 miljarder kronor – till det ska sociala avgifter läggas. Kanske var det med dessa potentiella utgifter i bakhuvudet som arbetsgruppen även föreslog att vi bör införa en bredbandsskatt.