Kommunerna gjorde i huvudsak ett mycket gott jobb med att hantera det stora antal asylsökande barn som kom till Sverige 2015. Den slutsatsen måste dras efter att Konkurrensverket presenterat rapporten Marknaden för hem för vård eller boende för asylsökande och andra barn och unga.
Det var ingen liten uppgift som rikspolitikernas hantering av migrationspolitiken ställde kommunerna inför. Hösten 2015 kom närmare 35 000 asylsökande barn till Sverige. Många av dem placerades på hem för vård och boende, HVB, eller i familjehem. Efterfrågan på dessa boendeformer formligen exploderade. Det är uppenbart att en del felaktigheter kommer att begås i sådana situationer, skojare kommer att lyckas sko sig och mindre kvalitetsinriktade aktörer kommer att få uppdrag. Det ligger i sakens natur. Det saknades helt enkelt resurser att kontrollera allt.
Antalet HVB ökade drastiskt under den här tiden. Många platser köptes från privata leverantörer men kommunerna öppnade också egna HVB. Inte för att begränsa konkurrensen utan av nödvändighet. Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, hann inte med att hantera de många ansökningar om att starta HVB som kom in under perioden och kommunerna var därför tvungna att agera på eget bevåg. Kommuner behöver nämligen inte söka tillstånd utan det räcker då med att anmäla verksamheten till Ivo.
Vad gäller kvaliteten har Konkurrensverket inte sett några generella klagomål på kvaliteten hos privata HVB. Ivo har istället riktat åtskilliga anmärkningar mot de kommunala HVB som startades för ensamkommande. Kommunerna har också i rask takt börjat avveckla de egna verksamheterna vilket är gott såväl för konkurrensen som för kvaliteten på tjänsterna.
Det är också värt att notera att det inte uppstod några direkt ökade vinster i HVB-företagen. Rörelsemarginalerna ökade från tio procent 2014 till elva 2015. En förklaring till detta är att driften av HVB är kopplad till höga kvalitetskrav. Så är dock inte fallet med de konsulentstödsföretag som anlitades för att hjälpa kommunerna rekrytera, utreda och handleda familjehem.
Dessa företag anlitades oftast utan konkurrensutsättning, vilket inte är så märkligt givet situationen. Kvaliteten på deras tjänster har varierat kraftigt. Rörelsemarginalen i de här företagen ökade från nio procent 2014 till 17 procent 2015. Samtidigt ökade kommunernas kostnader för familjehemsplaceringarna avsevärt. Det är lätt att förstå kommunernas missnöje.
Kommunerna gjorde vad de kunde för att hantera situationen som uppstod. De har på det hela taget dessutom gjort det bra och utan att knota. Det är inte mer än rätt att staten ersätter dem för deras ökade kostnader. Det är trots allt där ansvaret för situationen ligger.