Många av dagens unga är inte tillräckligt gamla för att minnas hur det var att leva i Socialdemokraternas Sverige. Till detta bör läggas att S själva har en synnerligen välfriserad bild av sin egen historia vilket gör det svårare att ta reda på sanningen. För att råda bot detta har Fredrik Segerfeldt, en av landets mer namnkunniga liberala debattörer, skrivit boken Sossesverige – en återblick (Hydra förlag).
En av rörelsens moderna myter är bilden som demokratiska förkämpar. Man kan gå långt tillbaka, till 1921 då Arthur Engberg, en av tidens verkliga toppsossar, skrev på Arbetets framsida att ”judendomen har i sällsynt grad varit parasitär. […] Judendomen har varit och är den indoariska folkstammens mistel. Den kräver en ädel ras som näringskälla. […] Så har den judiska rasen blivit historiens främsta exploatör.” Engberg blev både ecklesiastikminister och landshövding.
Man kan lika gärna gå längre fram i tiden. Den socialdemokratiska inställningen till balterna hade varit njugg ända sedan andra världskrigets slut. 1945 förklarade utrikesminister Östen Undén att ”den politiska mogenheten hos dessa folk var inte särskilt markerad”. 1987 hette utrikesministern Sten Andersson. Han avvisade bestämt kraven på att Europarådets demokratier skulle fördöma rättighetsbrotten i Baltikum. När han reste runt i Moskva och Baltikum hävdade han dessutom vid flera tillfällen att Estland i själva verket inte var ockuperat.
Den som kan få ihop detta med partiets moderna historieskrivning förtjänar en eloge för sitt kreativa tänkande. Det här är nu endast ett fåtal av de områden som Segerfeldt berör i sin bok. Statliga hamburgerrestauranger, invandringsmotstånd och partiets egen säkerhetspolis är andra exempel på hur Sverige var när S fortfarande såg landet som sin födslorätt.
S håller som bäst på att bilda regering igen. De har gått till val utan att nämna mer än nödvändigt om vilken politik de ville föra efter valet samt vilka andra partier de ville regera med. Även det är som ett blad ur historieboken. Efter att S förlorat striden om ATP-systemet genomförde man det ändå, trots en folkomröstning med motsatt utfall. Sedan följde en lång period där partiet hade för vana att söka stöd i allmänna val utan att tala om vilka reformer de hade för avsikt att genomföra.
En återgång till den sortens självberättigande socialdemokrati skulle inte gagna Sverige. Behovet av medvetenhet gör Segerfeldts bok än viktigare. 2009 släppte historikern Anders Edwardsson boken En annorlunda historia (Timbro) som på djupet gör upp med historieskrivningen. Förhoppningsvis tar flera av Segerfeldts läsare även steget vidare till den.