Lördagen den 9 november är det 30 år sedan Berlinmuren föll och den östeuropeiska kommunismen slutligen kollapsade. DDR och de andra sovjetiska lydstaterna bakom järnridån hade tagit socialismen och planekonomin till vägs ände. Den odemokratiska ordningen upprätthölls med vapenmakt och Östtysklands hemliga polis. Den som försökte korsa Berlinmuren sköts ihjäl.
30 år har gått sedan den underbara natten den 9 november 1989 och mycket som då verkade overkligt har hunnit bli höstgrå vardag. Östtyskarna kämpar numera med välfärdsstatens förmåga att integrera invandrare snarare än godtyckets, övervakningens och människoföraktets DDR-stat.
Tiden – och miljarder som år efter år skyfflats över från väst till öst – har börjat läka de ekonomiska klyftorna efter Tysklands återförening. Den turist som dag reser runt de båda landsdelarna får anstränga sig för att upptäcka skillnaderna.
Det är lätt att glömma det som varit. Därför är det extra viktigt att i dag högtidlighålla 30-årsminnet av befrielsen.
Det tar lång tid att bygga den västerländska modellen med parlamentarisk demokrati och marknadsekonomi. Östtyskarna, som haft demokrati i mindre än 30 år, präglas fortfarande av sitt auktoritära arv.
Trots det ökade välståndet förekommer såväl det högernationalistiska Alternative für Deutschland som den antimuslimska rörelsen Pegida i betydligt större utsträckning i det forna DDR. Och die Linke, det reformerade kommunistpartiet – som länge vägrade att ta avstånd från uppförandet av Berlinmuren – blev nyligen största parti i delstatsvalet i Thüringen.
Hur såg det ut i världen 30 år före Berlinmurens fall, 1959? Det militära hotet mot Västeuropa var starkt. Mellan 30 och 40 miljoner människor svalt ihjäl under Maos ”stora språng” som skulle kollektivisera och effektivisera det kinesiska jordbruket. Sovjetunionen hade tagit en klar och tydlig ledning i rymdkapplöpningen mot USA. Den globala vänsterrörelsen hade hittat sin nya favorit i den unge revolutionshjälten Fidel Castro, som tagit makten på Kuba och infört en kommunistisk enpartistat.
Nej, det var knappast frihetens idéer som utmärkte 1959. En profetia om att man inom 30 år skulle få uppleva Sovjetunionens sammanbrott – utan ett storskaligt kärnvapenkrig mellan stormakterna – hade på den tiden betraktats som verklighetsfrämmande. Men det otänkbara kan hända igen.
Hur ser det ut i världen om vi blickar framåt ytterligare 30 år, till 2049? Har Kina via den centralplanerade marknadsekonomin tagit sig från diktatur till öppenhet och demokrati? Har islam reformerats i liberal riktning? Har demokratin och rättsstaten fått jordmån även i Ryssland? Har de auktoritära tendenserna avtagit i länder som Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Ungern? Har Europas politiker hittat sätt att reformera staten i stället för att låta den bli ständigt större och mer ineffektiv. Visar Donald Trumps efterträdare större intresse för frihandel, internationell rättsordning och försvar för den fria världen?
Mycket verkar osannolikt och ingenting kommer med självklarhet att ske. Men alltihop kan hända. Förutsatt att goda krafter tror på demokrati, frihet, marknadsekonomi, rättsstat och tolerans. Står upp för dessa ideal. Och sätter hårt mot hårt mot auktoritära regimer och antidemokratiska rörelser.