I takt med att IS förlorar allt mer terräng befaras antalet svenska terrorister som rest till Irak och Syrien för att begå brott återvända till Sverige. I en intervju med SvD varnar terrorforskaren Magnus Ranstorp för att vi är dåligt rustade för att hantera både återvändande terrorister och radikal islamism i stort (1/8).
”Problemet är att Sverige har vaknat sent och varit lite yrvakna, både när det gäller lagstiftning och konkreta förebyggande insatser lokalt sett. Vi har inte gjort tillräckligt”, säger han.
När terroristerna är tillbaka riskerar de att radikalisera fler personer. Ranstorp varnar för att återvändare ofta dyrkas som rockstjärnor i den egna miljön vilket riskerar att fler dras in i religiös extremism.
Tillsammans med en grupp andra experter har Ranstorp skrivit en EU-manual för hur myndigheterna bör hantera återvändande terrorister.
Efter flera år av rapportering om de svenska IS-terroristerna verkar både stat och myndigheter fortfarande oroväckande handfallna inför problemet. Även om riksdagen har kriminaliserat deltagande i terrorresor är det hitintills bara en person som åtalats för brottet och han frikändes.
I EU-manualen om hanteringen av återvändande terrorister framkommer det även att en jämförelsevis hög andel av de svenska terroristerna väljer att återvända hit. Det är inte särskilt konstigt eftersom risken för att bli straffad är förhållandevis låg.
Även om frågan om hemvändande terrorister skapar problem för en rättsstat är det anmärkningsvärt hur långt efter Sverige ligger i jämförelse med våra grannländer, både vad det gäller juridiska och socialt förebyggande åtgärder.
Ett stort problem är att nuvarande sekretesslagstiftning hindrar säkerhetspolis, polis och socialtjänst att utbyta information med varandra: Säpo och Polisen kan ge uppgifter till kommunen men får inte någon information tillbaka. Så länge som det offentliga inte kan agera gemensamt kommer terroristerna att ligga steget före.
Ett annat hinder är att det fortfarande finns en naiv inställning bland myndigheter till radikal islamism. Ett exempel i närtid är frilansskribenten Sofie Löwenmarks granskning för Timbrosajten Smedjans räkning av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, som gett miljoner kronor i stöd till föreningar som bjudit in föreläsare som propagerat för våldsbejakande islamism.
Som Ranstorp påpekar i intervjun med SvD är det radikala predikanter och missionärer som ger näring åt de 2 000 islamistiska extremister som beräknas finnas i landet.
Det borde inte vara möjligt att med allt vi vet inte ha kommit längre i arbetet mot terrorism och extremism.