Grytans asylboende i Östersunds kommun har i dagarna hamnat i centrum sedan ett fyrtiotal asylsökande på nyårsafton anlände dit med buss från Malmö. Ett antal vägrade stiga ur när de efter en lång bussfärd kommit fram. Protesterna riktades mot bristande information och missnöje över att ha hamnat på en kall plats långt från närmsta stad. I fredags hotade hungerstrejk, innan situationen löstes tillsammans med Migrationsverket.
Händelsen både upprör och engagerar. Tanken har kanske väckts att dörren är öppen att åka hem igen om det som erbjuds inte duger. Nu är ju situationen inte så enkel, då krigshärdar tvingat bort människor från sina hem. Kollisionen mellan hoppet om en ny tillvaro och vinter i svensk glesbygd går även att greppa.
Migrations- och integrationsdebatten dominerade den senare delen av året som gick och kommer sannolikt att vara fortsatt brännande under det nya året. Migrationsverket beräknar i sin prognos för 2015 det behövs bostäder för omkring 95 000 asylsökande. Bostadsbristen som redan råder, framförallt i de större städerna, skapar ytterligare en dimension i utmaningarna.
Ska ansvaret för flyktingmottagandet fördelas över landet kommer några att behöva tillbringa sin första tid på orter som initialt kan uppfattas som oattraktiva, i vad som ju är ett avlångt, glesbefolkat och i många perioder kallt och mörkt land. Det belyser emellertid vikten av att människor som kommer till Sverige också måste kunna ta makten över sitt eget liv så snart som möjligt.
Det första boendet bör inte bli permanent och tillvaron för vuxna människor, kapabla att ta ansvar, bör inte bli passiv. Migrationsverkets ena uttalande i samband med händelsen i Grytan, att den som inte vill bo där får ordna boende och resa på egen hand, är en tanke att hålla kvar. Likaväl som asylsökande har rätt att säga sin mening, finns det anledning för myndigheterna att ställa krav.
Lösningarna på det som uppfattas som problem med migration förefaller vara just ännu mer rörlighet. Det gäller rörlighet generellt, på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden, men även socialt. Den stängda dörrens politik är ingen utväg, vare sig det gäller Sverigedemokraternas gränspolitik eller de inlåsningseffekter inte minst LO-facken verkar för att bevara på arbetsmarknaden. Sverige har dels ett juridiskt ansvar att låta människor få sin asylrätt prövad här, men det råder inte heller något tvivel om att ett samhälle utan öppenhet, mångfald och medmänsklighet sannolikt skulle vara ännu kallare och mörkare än vad det är några vintermånader om året.