Det hela gällde vem som skulle föreslås att bli ny ordförande för EU-kommissionen efter avgående Jean-Claude Juncker.
Valet att utse den tyska kristdemokraten Ursula von der Leyen till kandidat för posten må vara en kompromiss, men ändå en kontroversiell sådan. Protesterna från skeptiker, bland andra Europaparlamentarikern Fredrick Federley (C), handlar först och främst om faktumet att ingen av partigruppernas spetskandidater i slutändan föreslogs. Det innebär inte bara förlorad prestige för partigrupperna, utan den tydliga poängen att spetskandidaterna deltog i debatter och presenterade sina agendor inför valet i maj. von der Leyen kandiderade inte alls från början och har inte gett väljarna en chans att ta ställning till henne.
Problemet ligger dock i att det inte fanns någon egen majoritet för någon av spetskandidaterna. Även om EPP-gruppens kandidat Manfred Weber hade stöd från flest räcker det inte. Kandidaten ska dessutom falla medlemsländernas regeringschefer i smaken, varför det slutade med von der Leyen. Hon är kristdemokrat och hör därför till den största partigruppen EPP, men var alltså inte gruppens egen kandidat.
Kompromissen handlar närmast om att göra alla parter lika missnöjda, vilket också är hur de brukar kännetecknas. Den sträcker sig dessutom över fler viktiga poster än kommissionsordförande. Kandidater har nu föreslagits med omsorg för att tillfredsställa såväl Europaparlamentet som regeringscheferna.
Det är dock upp till Europaparlamentet att i mitten av juli godkänna von der Leyen som kommissionsordförande. De många protesterna från just parlamentet kan möjligen stoppa von der Leyens nya karriärbana, men mycket ska till för att det faktiskt ska ske.
Om von der Leyen har det som krävs för att göra ett bra jobb som ordförande eller inte hör onekligen också till saken. Hon har fått en hel del kritik under sitt nuvarande uppdrag som försvarsminister i Tyskland, men lovordas samtidigt för sitt politiska engagemang överlag. Mer oroande är hennes tydliga vilja att EU ska närma sig en federation, med fler politikområden på EU:s bord. Förhoppningsvis inser hon att EU har mer att vinna på att ägna sig åt mellanstatliga frågor.
De parlamentariker som ondgör sig över von der Leyen kan lägga sin energi på att fundera ut hur kandidatsystemet kan anpassas för att sådana kompromisser inte ska behövas. Kompromissen i det här fallet tydliggör i sin tur det inbyggda problemet i spetskandidatsystemet. Det baseras på parlamentets vilja trots att det är medlemsländerna som föreslår kandidat.
Därför är det knappast givet att spetskandidatsystemet är den enda rimliga vägen, oavsett valresultat.