På långfredagsnatten 2013 genomförde ryska flygplan en stridsövning riktad mot strategiska mål i Sverige. Man kränkte inte på något sätt svensk territorium men markerade tydligt att man övade mot två av det svenska försvarets nyckelfunktioner. Det är ju allmänt känt att det inte fanns några svenska flygplan i beredskap för att lyfta och göra en markering av att vi uppmärksammat den ryska övningen och av att vi kan vidtaga motåtgärder. Det är inte anmärkningsvärt att en stormakt övar precisionskrigföring. Det är tvärtom helt normalt att den övar på att slå till mot viktiga punkter i grannländerna. Det är heller inte på något sätt konstigt att man gör en markering av att man har en militär förmåga att slå till var man vill och när man vill. Vad som kan vara anmärkningsvärt är valet av tidpunkt. Stormakten väljer att genomföra övningen på en storhelg, en tid då man anser sig ha fog för att antaga att ingen svensk beredskap kommer att finnas för att markera mot övningen och det kan nog finnas skäl för att analysera valet av tidpunkt. En rimlig slutsats torde vara att valet av tidpunkt inte är en slump utan att man på detta sätt vill demonstrera sin överlägsenhet. Även valet av plats är viktigt då vår oförmåga att försvara Gotland inte kan ha gått spårlöst förbi någon.
I den efterföljande debatten framstår det som ganska klart att det inom försvarsmakten och i den politiska ledningen finns olika sätt att se på händelsen och dess konsekvenser.
Det första synsättet är det som varit politiskt korrekt och i försvarsmakten karriärbefrämjande de senaste femton åren. Försvarsministern, utrikesministern och ett antal högre militärer har uttalat sig om att detta inte är något att fästa sig vid och att det inte finns någon hotbild mot landet samt att vi själva valde att inte markera mot övningen därför att det inte är något att fästa avseende vid att främmande makt övar strid mot mål i Sverige. Denna uppfattning motsägs av det faktum att vi inte kunde göra något eftersom det faktiskt varken fanns piloter eller flygplan i beredskap någonstans i vårt land på långfredagsnatten.
Ett annat synsätt har framförts av bland andra Allan Widman (fp)som inser att vi inte kan försvara oss och anser att vi skyndsamt bör gå med i NATO. Vårt armod är emellertid så stort att NATO förmodligen inte vill ha med oss. Bland andra har ju generalsekreteraren Fogh- Rasmusen framfört att det är viktigt att varje medlemsland har förmåga att försvara sitt eget territorium för att man inte bara skall bli en belastning för alliansen. Sedan tidigare är det ju också känt att USA flyttar sina utrikespolitiska ambitioner från Europa till Asien och att ingen hjälp är att räkna med från det hållet.
I dagens begynnande kamp om strategiska råvaror är det inte heller säkert att de som vi idag ser som vänner alltid kommer att vara det.
Vad som är upplyftande är att allt fler börjar ifrågasätta det svenska insatsförsvaret och dess förmåga att lösa sina uppgifter. Det är till gagn för landet att allt fler börjar inse att försvaret av det egna landet är huvuduppgiften och att vi åter måste engagera hela vår befolkning i detta arbete. Det är inte gjort i en handvändning att bygga upp ett försvar värt namnet men börjar vi nu kanske vi blir klara innan det är för sent.