Den 7 maj går britterna till val. På gatorna i centrala London finns det dock inget som tyder på att det pågår en valrörelse. Det finns inga affischer uppsatta. Det hålls inga tal eller kampanjmöten.
Det har sin förklaring i att Storbritanniens valsystem är byggt på majoritetsvalkretsar. Den person som får flest röster i sin valkrets vinner hela valkretsens mandat.
Partierna koncentrerar därför valrörelsen till de valkretsar där det står och väger mellan olika alternativ. Och centrala London är av tradition ett av de konservativa Tories allra starkaste fästen.
Det brittiska valsystemet brukar traditionellt gynna de båda dominerande partierna, Tories och socialdemokratiska Labour, och generera stabila majoritetsregeringar. I dag är situationen helt annorlunda. Sedan 2010 har Storbritannien styrts av en historisk koalitionsregering mellan Tories och Liberaldemokraterna. Efter 2015 väntas Tories och Labour tillsammans inte erövra mer än 60–70 procent av platserna i parlamentet.
De mindre partierna har börjat göra sig hörda, precis som i resten av Europa. Var fjärde väljare förväntas gå till EU-kritiska Ukip, vänsterbetonade Scottish Nationalist Party (SNP) och antikapitalistiska Greens.
Eftersom både Ukips och Greens väljare är så utspridda geografiskt kommer det i alla fall inte att räcka till mer än en handfull mandat i parlamentet.
I Skottland är läget annorlunda. Mätningarna indikerar att SNP skulle ta varannan röst, vilket kan ge dem 53 av de 59 mandat. Det vore katastrofalt för Labour, som då förlorar sitt starka fäste i Skottland.
Om Labour blir största parti tvingas troligen premiärministerkandidaten Ed Miliband förlita sig på stöd från SNP för att bilda regering. Det vore högst kontroversiellt. Överst på SNP:s önskelista står Skottlands självständighet (som skottarna nyss röstade nej till). En splittring av unionen är ett budskap som inte går hem söder om den skotska gränsen.
Tories har tagit ledningen i de senaste mätningarna. Om de konservativa blir största parti är det mest troligt att David Camerons tvåpartikoalition sitter kvar. Det vore i sådana fall välförtjänt. Som Fraser Nelson, anrika The Spectators chefredaktör, påpekar inför en grupp svenska journalister på besök i London är Storbritannien EU:s ledande jobbskapare. ”Varje dag skapas fler jobb i Storbritannien än i hela övriga Europa tillsammans.”
Men inte ens David Cameron kan säkra den långsiktighet och stabilitet brittiska väljare tidigare blivit bortskämda med. Om Tories blir största parti betyder det att Storbritannien kommer att hålla en folkomröstning om EU-utträde 2017. Vem vet hur det slutar?