Det är svårt att bevittna den brutalitet som den spanska centralmakten uppvisade under den visserligen illegal folkomröstningen i söndags utan att känna sympati med dem som vill bryta sig loss. Men allt är heller inte vad det verkar och utrikespolitik bör grundas på mer än känslor. Rapporteringen har helt skildrat förloppet som den populistiska separatistledningen önskar. Den katalanska situationen är dock en komplicerad historia i avsaknad av hjältar men där desto fler kommer i kläm.
Folkomröstningen är ett rent skämt. Den är arrangerad på ett sätt som aldrig skulle accepteras någon annanstans och det finns inga skäl att göra det nu heller. I valet 2015 vann separatistblocket inte majoriteten av rösterna men likväl majoriteten i parlamentet. För några veckor sedan tvingade dessa partier igenom lagstiftningen om folkomröstningen genom att åsidosätta oppositionens lagstadgade rättigheter, däribland rätten att inhämta ett rättsligt utlåtande över förslaget. Till följd av bland annat omröstningens tillkomst har oppositionen bojkottat den.
Detta vore visserligen nog så illa, men omröstningen är behäftad med väsentligt fler fel än så. Det finns exempelvis ingen valkommission, ingen nej-kampanj och ingen fristående granskning av valet genom till exempel OECD. Därtill strider omröstningen mot den spanska konstitutionen från 1978 då den betraktar frågor om exempelvis utträde som något hela landet ska ta ställning till, inte endast den aktuella regionen. Spaniens konstitutionsdomstol har krävt att omröstningen skulle ställas in.
Hade det stannat där talar mycket för att separatisterna skulle ha förlorat på sitt agerande. Men de lyckades höja trycket tillräckligt mycket för att den federala makten skulle reagera. Och de reagerade med kraft, med övervåld. Spaniens unga demokrati rymmer många politiker utan demokratisk självsäkerhet. Måhända bidrog detta till det oproportionerliga, våldsamma svar som kom från Madrid.
Kravallpoliser som slår brandmän som försöker skydda människor som vill göra sin röst hörd. Sönderslagna vallokaler. Blod på gatorna. Minnena från Francos diktatur kommer snabbt till många åskådare, och säkerligen även till många katalaner.
Madrids agerande är oursäktligt och har tjänat separatisterna väl. Utan det hade stödet för omröstningen varit minimalt utomlands och ljummet i Katalonien. Nu stärks det på alla håll. Förlorarna är alla de som oaktat utgången vill ha en rättvis och rättssäker process.