Det är Storbritanniens segdragna utträde ur EU som tilldrar sig störst uppmärksamhet dessa dagar – men i andra änden kämpar länder för att komma med i unionen. Vid Europeiska rådets senaste möte diskuterades både Brexit och ett eventuellt EU-medlemskap för Albanien och Nordmakedonien.
Det kan förvåna i ljuset av redan pågående konflikter med nya medlemsländer men intresset för EU-utvidgning är faktiskt stort. Som rådets ordförande Donald Tusk skrev i en kommentar ville de allra flesta av stats- och regeringscheferna att anslutningsförhandlingar ska inledas med Nordmakedonien och Albanien. Ett fåtal länder, däribland Frankrike, satte sig på tvären och inget beslut kunde fattas.
Att det är Frankrike under Emmanuel Macrons ledning som blockerar utvidgningen är intressant. Macron har annars kommit att uppfattas som Europasamarbetets visionär, EU-projektets räddare rentav. Utvidgning skulle kunna tyckas vara ett självklart sätt för EU att spela en större roll i världen. Redan genom att ställa medlemskap i utsikt kan EU påverka utvecklingen i länder omkring. Så varför säger Macron nu nej?
Det första skälet är att EU måste reformeras innan unionen kan ta in nya medlemmar. I dag saknas både förmågan till reformer och viljan att betala för dem – då kan det enligt Macron inte vara aktuellt att öppna samarbetet för fler.
Det andra skälet är att länderna inte är redo. Under 2018 registrerades mer än 8 000 asylansökningar av albanska medborgare i Frankrike. Albanien var därmed ett av de vanligaste hemländerna bland människor som sökte skydd hos franska myndigheter. Macron undrade retoriskt hur han ska kunna säga till det franska folket att allt går så väl att det nu är läge att öppna förhandlingar om EU-medlemskap.
Det negativa beskedet från Macron beskrivs nu, bland annat av avgående ordföranden i EU-kommissionen Jean-Claude Juncker, som ett historiskt misstag. ”En extrem besvikelse”, skriver utvidgningskommissionären Johannes Hahn.
Men snarare belyser det EU-utvidgningens målkonflikter. Det går att kompensera bortfallet av Storbritannien med nya medlemmar, men inga som kommer att bli nettobetalare. Det är möjligt att motivera medlemskap för nya länder med att de annars kommer att flyta in i andra intressesfärer och bidra till instabilitet i EU:s närområde, men det går knappast att vinna väljare i existerande medlemsländer med ett sådant argument.
Och det går att i formell mening säga att vissa länders rätt att öppna anslutningsförhandlingar med EU måste hävdas – samtidigt som man i frågan om utvidgning inte kan bortse från timing och EU:s utmaningar att hantera redan existerande medlemmar. Det stora stödet för utvidgning är väl så förvånande som Macrons motstånd.