En koalition bestående av de två stora, statsbärande partierna borde väl vara unikt förmögen att fatta genomgripande och framåtsyftande beslut? Kanske inte, trots allt. I Tyskland har frågan om poängen med en ”stor koalition” ställts på sin spets genom det så kallade klimatpaketet, socialdemokraternas och kristdemokraternas svar på klimatutmaningen.
Å ena sidan finns de gröna och miljöorganisationer som menar att alla åtgärder är ”för lite, för sent”. Å andra sidan finns det högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschland, som menar att klimatpolitiken undergräver de tyska medborgarnas välstånd. De ena kan peka på att Tysklands utsläpp av växthusgaser har minskat väldigt långsamt under 2000-talet och ligger över snittet i EU, de andra kan påpeka att Tysklands andel av världens totala utsläpp är liten och att det inte spelar någon roll vad Tyskland gör så länge inte andra tar efter.
I opinionsmätningar samlar kristdemokratiska CDU/CSU och socialdemokratiska SPD nu långt under 50 procent av väljarna. I synnerhet SPD har pressats hårt av Greta Thunberg-effekten, som på ett helt annat sätt än i Sverige har gynnat miljöpartiet i Tyskland. De gröna är nu med god marginal större än SPD. Även kristdemokraterna tappar till de gröna. I Europavalet i våras gick över en miljon väljare från CDU/CSU till miljöpartiet.
De gröna är dock inte den enda motståndaren. På andra sidan om regeringskoalitionen finns AfD, som efter några års fokus på invandringspolitiken nu har föresatt sig att även i klimatpolitiken utgöra ett alternativ till de etablerade partierna. ”Kritiken mot den så kallade klimatskyddspolitiken är efter euron och invandringen det tredje stora temat för AfD”, sa partiledaren Alexander Gauland nyligen. Själv ifrågasätter han inte viss mänsklig påverkan på klimatet, men andra partiföreträdare har en alternativ syn även i den grundläggande frågan om huruvida problemet finns.
I sakpolitiken utgör Alternative für Deutschland därmed verkligen en annorlunda kraft. Partiet säger nej till ”den stora transformationen” av Tyskland och vill skrota regeringens klimatplan med sikte på 2050. Utöver att vilja bibehålla existerande kärnkraftverk anser partiet att även moderna kolkraftverk bör drivas under överskådlig tid.
Kan det lyckas för AfD att på detta sätt byta skepnad, från invandringskritiskt till klimatskeptiskt parti? I Die Zeit intervjuas statsvetaren Jürgen Falter, som bedömer att potentialen är stor. Det kommer att finnas ännu fler väljare som upplever sig som förlorare till följd av klimatpolitiken. Dessutom finns en känsla av orättvisa som AfD kan underblåsa: tyska medborgare förväntas betala priset för att Tyskland ska gå före och vara ett föredöme, dessutom till oklar nytta så länge mycket större länder inte ändrar sin politik. De etablerade partiernas svårigheter har bara börjat.