Att Ryssland strävar efter att spela en större roll i Mellanöstern är uppenbart – vad som däremot kanske inte framgår är vilken succé den ryska strategin har varit. Som professorn Mark Katz vid George Mason University i Washington skriver har Ryssland ”goda relationer med alla” i Mellanöstern: inte bara Iran och den syriska regimen, utan också deras motståndare i Israel och Saudiarabien. De enda aktörer som Ryssland inte har goda relationer med är terrorrörelserna al-Qaida och Islamiska staten, som dock inte heller har goda relationer till några andra heller och dessutom är i fejd med varandra.
Hur förklarar man denna diplomatiska framgång? En orsak är att konkurrensen har varit svag. Till följd av opinionens krigströtthet höll sig den amerikanska administrationen under Obamas ledning på avstånd från vad som skedde i Mellanöstern, och agerade tvehågset om alls. ”Moskva trädde in i det tomrum som hade skapats av den amerikanska positionens försvagning”, skriver Daniel Byman vid den amerikanska tankesmedjan Brookings Institution.
En annan orsak är att Ryssland hade starka incitament att bygga nya allianser. Relationsskapandet i Mellanöstern är bland annat ett sätt att hantera de ökande spänningarna i förhållandet till västvärlden och att undvika internationell marginalisering. Genom sitt engagemang i Mellanöstern bevisar Ryssland också att landet är en internationell aktör av högsta rang, en ställning som egentligen inte motiveras av landets ekonomiska styrka eller politiska modell.
Ett tredje skäl till Rysslands framgångar i att bygga relationer med alla viktiga länder i Mellanöstern är att det saknas hinder i hemmaopinionen. En västerländsk ledare skulle ha svårt att odla vänskapen med en alltmer despotisk ledare som Turkiets president Erdogan eller en krigsförbrytare som Syriens president Bashar al-Assad. Ryssland har inga problem med att stödja regimer som står för stabilitet även till priset av brutalitet och förtryck. I USA, däremot, har den tilltagande polariseringen kommit att omfatta också relationerna med andra länder med oförutsägbarhet som följd.
I detta sista ligger också en förklaring till det överlag positiva mottagandet i regionen av de ökande ryska ambitionerna: Ryssland uppfattas som en pålitlig och viktig partner. I en opinionsundersökning som gjordes 2017 visade sig inte enbart att goda relationer med Ryssland uppfattades som allt viktigare i samtliga undersökta länder, utan också att en mycket stor majoritet ansåg att behovet fanns. I Turkiet uppgav samtliga tillfrågade att landet behöver ha goda relationer med Ryssland! I Egypten var det närmare 90 procent, i Förenade Arabemiraten över 90 procent.
Däremot är det få som anser att Ryssland spelar en positiv roll i Syrien. Och här är den ryska diplomatins akilleshäl – goda relationer med brutala och förtryckande regimer innebär investeringar i en ordning som är ohållbar och inte tillfredsställer grundläggande mänskliga behov. Den kortsiktiga diplomatiska triumfen blir så på längre sikt ett misslyckande.