Årsskiftet innebar, bland mycket annat, inledningen på Vladimir Putins tredje årtionde vid makten i Ryssland. En av de första sakerna han har gjort på det nya året har varit att besöka Syrien – en påminnelse till omvärlden, skulle det kunna tyckas, om Rysslands betydelse i världen. Ett tag verkade Assadregimens fall vara nära förestående, nu är det mer avlägset än på mycket länge – bland annat på grund av Rysslands ingripande i kriget.
I den konflikt mellan USA och Iran som nu har eskalerat, menar somliga bedömare att Ryssland är den enda makt som kan avstyra ett krig. Till Putins otvivelaktiga framgångar hör att på detta sätt ha etablerat sig och Ryssland som ofrånkomliga och oundgängliga aktörer.
Mycket talar annars emot Rysslands relevans. Ekonomin har inte moderniserats på det sätt som länge har utlovats – den ryska satsningen på ett slags Silicon Valley, Skolkovo, sysselsätter bara 15 000 personer. Befolkningsutvecklingen är negativ, till följd av både utvandring och låga födelsetal. Fram till 2050 väntas landets befolkning minska med åtta procent. Beroendet av energiexport blir allt mer riskabelt i ljuset av den amerikanska energirevolutionen och den stora omställning som de importerande länderna avser att genomföra.
Inte ens militärt ser läget ljust ut. I en rapport från FOI förra året kommer den höga takt med vilken de väpnade styrkorna och den militära handlingsfriheten har utvecklats under de gångna tio åren sannolikt inte att kunna bibehållas under 2020-talet.
Som framgick av den årliga presskonferensen med journalister från hela Ryssland finns också en rad andra, mer vardagliga problem i Putins Ryssland. Sophanteringen är ett sådant, avfolkning genom urbanisering ett annat, långa vårdköer och låga läkarlöner ett tredje. Det har ibland framställts som att Putin har ordnat välstånd i utbyte mot fungerande demokrati, men bytesaffären har uppenbarligen inte genomförts i dess helhet. Samhällskontraktet, sådant det är, hedras inte.
Men ur Putins perspektiv verkar det ändå inte vara genom kontraktsbrott som samhällen faller sönder. Hans analys av Sovjetunionens fall är snarare att den geopolitiska dimensionen glömdes bort. Brister byggdes in i systemet av ideologiska skäl och landets överlevnad blev beroende av kommunistpartiet. ”Så snart partiet började krackelera, gjorde landet det också”, sa Putin vid presskonferensen i december. Ur detta perspektiv blir det logiskt att prioritera geopolitiska intressen, även till priset av ständiga konflikter med västvärlden, framför reformer.
Det förefaller alltså inte vara någon vågad gissning att det är detta synsätt som kommer att dominera när Vladimir Putin nu går in på sitt tredje årtionde vid makten.