Emmanuel Macron ritade om det politiska landskapet i Frankrike. Kan han nu göra det samma i Europa? Det är en av de mest intressanta frågorna inför valet till Europaparlamentet i maj nästa år. Macrons nybildade parti En Marche är tänkt att bli kärnan i en ny liberal, pro-europeisk rörelse som ska utmana de kristdemokratiska och socialdemokratiska grupper som hittills har dominerat.
I Europa börjar Macrons parti dock inte alldeles från noll. Partiet ska gå till val på samma valplattform som ALDE, den grupp av liberala partier som redan finns i Europaparlamentet och där svenska Centerpartiet och Liberalerna ingår. I hopp om att kunna knyta ännu fler partier och företrädare till den liberala rörelsen har dock En Marche avstått från att formellt gå ihop med En ALDE. Vem som i slutänden slukar vem är en öppen fråga.
Opinionsmässigt kan detta samtidigt tyckas vara en återvändsgränd. Populistiska partier vinner framgångar överallt i Europa, ofta genom att vända sig emot EU och dess tondöva ”elit”. Efterfrågan på ett starkare EU i linje med vad Macron har förordat kan tyckas begränsad.
Men Brexit har milt uttryckt inte varit någon succé så här långt. Förhandlingarna har lett fram till ett avtal som har svagt stöd i det brittiska parlamentet och som under övergångsperioden innebär en sämre position för Storbritannien. ”Det tragikomiska Brexitspektaklet – och rädslan för ett större sönderfall som det har framkallat – har gett en positiv kraft över hela kontinenten”, skriver den brittiske historieprofessorn Timothy Garton Ash. ”Långt ifrån att inspirera till att göra likadant har Brexit faktiskt stärkt stödet för medlemskap i EU.”
Om detta stöd sedan omsätts i intresse för en ambitiös reformagenda, är det tveklöst Macron som ligger närmast till hands.
Fördjupat militärt samarbete, fördjupat samarbete inom eurozonen och ett nätverk av de mest framstående europeiska universiteten är några av inslagen i hans europeiska projekt. Och ambitionerna är inte att ta miste på: Macron har till exempel sagt att 50 procent av alla europeiska studenter ska delta i utbytesprogram år 2024.
Med Macron som ledargestalt och löftet om ett europeiskt En Marche är det också möjligt att fler än de trogna liberala väljarna skulle kunna överväga att rösta på liberala partier. Den största partigruppen i Europaparlamentet, kristdemokratiska EPP, har dessutom löpande trovärdighetsproblem så länge det ungerska regeringspartiet ingår.
Att Macron ägnar sig så mycket åt Europa när det milt uttryckt finns problem så det räcker på hemmaplan kan tyckas förvånande. Men, som det uttrycks i tidningen The Economist, ”att visa ledarskap på kontinenten är ett sätt för honom att återvinna auktoriteten hemma”. Tack vare detta behov blir nästa års val till Europaparlamentet ovanligt intressant.