Försvarsalliansen Natos ursprungliga syfte har träffande beskrivits som att hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere. Men vad är målet med organisationen i dag? I en nyutkommen bok, Nato: historien om en försvarsallians i förändring, skildrar docenten i internationell politik Ann-Sofie Dahl hur alliansen under sin 70 år långa existens ständigt har förnyats. ”På något vis har kriser vänts till nya möjligheter och ofta framgång för det transatlantiska samarbetet”, skriver Dahl. Förståsigpåare som har förutsagt Natos upplösning har fått fel.
På historiska grunder borde Nato ha goda förutsättningar att klara även dagens kris. För att det råder något av en kris är uppenbart. Alliansen slits mellan den östra flanken, som mer än något annat vill ha en övertygande försvarsförmåga mot Ryssland, och den södra flanken vars säkerhetsutmaningar snarare är frågor som terrorism och migration. Det finns ett Natoland vars största hot är ett annat Natoland. Det är också frågan om huruvida ett alltmer auktoritärt och islamistiskt styre överhuvudtaget borde få vara med i en värderingsgemenskap, en allians av och för demokratier, som Nato.
Och så är det Trump. Den amerikanske presidenten har sagt att Nato är föråldrat och framställt alliansen som ännu ett samarbete där USA blir lurat och utnyttjat. Här handlar det om att många medlemsstater inte betalar de två procent av sin BNP i försvarsanslag som Trump verkar betrakta som något slags medlemsavgift.
Som Dahl påpekar är detta inte enbart fel i sak, utan också ett tveksamt sätt att mäta medlemsstaternas engagemang för Nato. Grekland har till följd av den ekonomiska krisen, ett visst inslag av kreativ bokföring och behovet av försvar mot grannlandet Turkiet ett försvarsanslag på över två procent – utan att Natos försvarsförmåga därmed stärks. Danmark har å andra sidan ett försvarsanslag på beskedliga 1,3 procent av BNP – men visar gång på gång vilja att ställa upp för alliansen där det är som allra farligast.
Men det går inte att komma ifrån att en försvarsallians där en enskild medlem både i absoluta och relativa tal satsar så mycket mer på försvar än alla andra, blir en allians i obalans.
Intressant att notera är dock, som Dahl skriver, att Trumps Natoskepsis inte har spridit sig till kongressen. Senaten röstade för att lilla Montenegro skulle få bli medlem i Nato med siffrorna 98–2. Inte heller opinionen tycks ha påverkats. Enligt en undersökning från Gallup anser 77 procent av amerikanerna att Nato ska vidmakthållas, en av de högsta nivåerna som har uppmätts.
Detta är av avgörande betydelse för europeiska medlemmar. Även om det finns visioner om ett gemensamt europeiskt försvar, är Nato enligt Dahl en oöverträffad allians. Och det är USA:s fortsatta engagemang som gör alliansen relevant: ”Natos ursprungliga mål att ’keep the Americans in’ är av lika stor vikt i dag som någonsin förr.”