Att invandring är den viktigaste frågan i EU-valet i maj är en sanning med modifikation. Det stämmer att invandringen är ett ämne en stor andel väljare anger som det allra viktigaste. Men i många av EU:s medlemsländer är det snarare utvandringen som skapar problem – och klyftan mellan växande och krympande länder bådar inte gott för unionen.
Ett land som har drabbats av utvandring är Lettland, vars befolkning har minskat med nästan en halv miljon personer sedan 1990. Bara under åren 2010–2017 emigrerade drygt 120 000 personer. Två tredjedelar av alla som utvandrade under 2017 var i åldrarna 20–39 år gamla.
Ett annat land som har drabbats är Rumänien, som sedan EU-inträdet 2007 beräknas ha tappat 3,6 miljoner invånare eller sexton procent av befolkningen. Mer än en femtedel av arbetskraften har lämnat landet. I november förra året väckte Rumäniens finansminister Eugen Teodorovici visst uppseende när han sa att rumänska medborgare som arbetade i andra EU-länder borde få ett femårigt arbetstillstånd som inte gick att förnya. ”Kanske det här är en restriktiv åtgärd. Men det måste finnas något slags social sammanhållning. Man kan inte fortsätta att stärka väst och lämna resten av Europa bakom sig”, sa Teodorovici.
För EU är utvandringsdebatten mer svårhanterad än invandringsdebatten. Den senare, som spås ligga till grund för stora framsteg för högerpopulisterna i det kommande EU-valet, är i allt väsentligt avgjord. I de länder som har tagit emot ett stort antal asylsökande finns inget politiskt intresse av att göra om det, och de andra visar inget intresse av att ta emot fler. Att gränserna ska kontrolleras bättre är en åsikt som högerpopulisterna delar med ingen mindre än franske presidenten Emmanuel Macron: ”Ingen gemenskap kan skapa en tillhörighetskänsla, om den inte har gränser som den skyddar”, skrev han i sin appell till Europas folk.
Utvandringen, migrationen från fattiga EU-länder till rika, är svårare att göra något åt eftersom den har att göra med den fria rörligheten och dessutom är helt i linje med EU:s ekonomiska logik. Om människor rör sig dit där produktiviteten är större, växer EU:s ekonomi snabbare och Europa blir rikare.
Problemet är att den fria rörligheten skapar obalanser och undergräver sammanhållningen. Europa klyvs mitt itu av befolkningsutvecklingen, längs i stort sett samma linje som under kalla kriget. Den fria rörligheten ger utvandrarna en chans att förkovra sig och bidrar med värdefull kompetens till de länder dit emigrationsströmmarna går, men hemländerna riskerar att bli dysfunktionella.
”Avfolkning och demografisk tillbakagång är Centraleuropas verkliga tragedi”, skriver den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev. Det kanske inte blir någon stor valfråga denna gång – men en framtidsfråga av största vikt är det otvivelaktigt.