USA är alltmer polariserat, brukar det sägas – men stämmer det? Att åsiktsskillnaderna mellan partiernas anhängare har ökat behöver inte betyda att åsiktsskillnaderna totalt sett har blivit större.
Skiljelinjer som förut gick inom partierna kan nu gå mellan partierna i stället. Valresultaten, till exempel, tyder på att väljarna i allt högre utsträckning inte upplever någon konkurrens mellan partierna. En majoritet av väljarna bor i distrikt där Republikanerna eller Demokraterna har ett stort övertag.
Andelen väljare som bor i distrikt där republikaner eller demokrater har vunnit extrema jordskredssegrar ökade från 4 till 21 procent mellan 1992 och 2016. Väljarnas närmaste omgivning är på detta sätt inte särskilt polariserad utan snarare, som analytikern David Wasserman har skrivit, ”en geografisk enpartienklav”. Annorlunda uttryckt är USA inte en tvåpartination utan två enpartinationer.
Partierna har också blivit mer homogena. Ideologiskt oklara grupper som liberala republikaner och konservativa demokrater har försvunnit, med följden att partierna har fått en tydligare profil.
När partisympatisörer tillfrågas om sina åsikter på ett mer abstrakt plan framstår det nu som om polariseringen är total. I en undersökning från Pew Research Center säger 22 procent av republikanska sympatisörer att klyftan mellan rika och fattiga är ett väldigt stort problem, något mer än tre gånger så många demokratiska sympatisörer anser. Omvänt tycker 75 procent av de republikanska sympatisörerna att illegal invandring är ett väldigt stort problem, men bara 19 procent av de demokratiska.
Det är till och med så att amerikanska medborgare uppger att de tror att befolkningen är mer polariserad i dag, trots att åsiktsskillnaderna egentligen är lika stora eller små som förr. När människor får ta ställning till ett antal påståenden om abort, till exempel, är stödet för de olika alternativen nästan exakt lika stort som det var för 40 år sedan.
Trots det höga tonläget i politiken är det också få människor som identifierar sig själva som politiska. Polariseringen på partinivå är uttalad och avsiktlig. Bland partisympatisörer har den också slagit igenom. Men i befolkningen som helhet är bilden långtifrån så tydlig. När New York Times frågade människor vilka faktorer som är viktigast för att beskriva vilka de är, var det bara tre procent som uppgav politisk partitillhörighet som den viktigaste. Allra viktigast för identiteten är familj och religion. Yrke och nationalitet var också betydligt vanligare förekommande.
När det rapporteras om enorma och växande åsiktsskillnader mellan demokrater och republikaner – i synen på klimatförändring, vapen, jämställdhet eller något annat – kan man alltså minnas att det bara är för ett litet fåtal som dessa frågor är identitetsavgörande.