Tiden må läka alla sår, men den löser inte alla problem – frågan om den framtida gränsen mellan Irland och Nordirland till exempel. Det brittiska underhuset har röstat för att begära mer tid av EU för förhandlingar om Storbritanniens utträde, men frågan är om det räcker med några månader eller ens några år för att förena intressen som i grunden är oförenliga.
Dödläget kring Brexit i Storbritannien har i hög grad att göra med utträdesavtalets reservlösning för Nordirland, den så kallade backstop. Ingen av parterna vill ha en ”hård gräns” mellan Irland och Nordirland, även om det skulle dröja med ett nytt handelsavtal mellan EU och Storbritannien. Lösningen har blivit att Nordirland tillsvidare skulle fortsätta ingå i EU:s tullunion och följa reglerna för den inre marknaden. På så vis skulle man inte behöva kontrollera gods som transporteras över gränsen på ön. Däremot skulle man behöva kontrollera vad som kommer till Nordirland från övriga Storbritannien.
Utträdesavtalet innebär på detta sätt en försvagning av Storbritanniens integritet som union – och utgör vad somliga kritiker kallar en ”Hotel California Brexit”, där man kan checka ut men aldrig lämna. Om det är denna reservlösning som står mellan stöd i parlamentet och det kaos som ett utträde utan avtal skulle skapa, varför ger EU inte bara med sig? Det finns ju andra yttre gränser som inte är så hårda – den mellan Frankrike och Schweiz, till exempel.
Ett skäl till att reservlösningen krävs är att premiärminister Theresa May i sitt linjetal i januari 2017 sa sig söka en maximalt hård Brexit. I och med att fortsatt medlemskap i inre marknad och tullunion uteslöts, måste en ny lösning till.
Ett annat skäl är att syftet med Brexit uttryckligen har varit att Storbritannien ska stifta andra lagar och ha andra regler än vad som gäller i EU. På den konservativa sidan har det funnits idéer om att Storbritannien tack vare Brexit ska bli mer konkurrenskraftigt genom mindre byråkrati och mer liberala regelverk. Samtidigt vill man söka ambitiösa frihandelsavtal med omvärlden. EU har med andra ord ett egenintresse av att vilja skydda sig från denna konkurrens.
Ett tredje skäl till att EU åtminstone hittills inte har gett med sig är att den brittiska sidan är så svag. Det framstår inte längre som att den som förhandlade fram avtalet, premiärminister Theresa May, styr utvecklingen. Det går därför inte att förutse vilken effekt en eftergift från EU:s sida skulle få. Om EU gav med sig i frågan om reservlösningen för Nordirland, skulle konservativa parlamentsledamöter kunna kräva att May återvände för att börja omförhandla andra delar av avtalet.
Därav EU:s skepsis mot att överhuvudtaget gå med på en förlängning. Om förutsättningarna inte förändras, exempelvis genom att de röda linjerna drastiskt ritas om, finns inget att tala om.