Vad stort sker, det sker tyst – och den historiska dag som Europeiska unionen upplevde måndagen den 13 november torde ha undgått de allra flesta. Då skrev företrädare för 23 av unionens 28 medlemsländer under en överenskommelse om att framledes göra gemensam sak i försvarspolitiken. Danmark, Portugal, Malta och Irland valde att stanna utanför – Storbritannien är naturligtvis på väg ut i alla fall, och har hursomhelst alltid sett med skepsis just på försvarssamarbete.
För de kvarvarande medlemmarna i unionen har denna försvarsallians rentav varit ett sätt att blåsa nytt liv i Europasamarbetet. Enligt Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen var måndagen ”en stor dag för Europa”, då man tog ”ett steg i riktning mot en européernas armé”. Utrikesministern Sigmar Gabriel kallade beslutet ”ett stort steg i riktning mot självständighet och förstärkning av EU:s säkerhets- och försvarspolitik”.
Hur ska då detta gå till? Beslutet innehåller faktiskt en hel del konkret. Staterna som väljer att gå med i detta permanenta strukturerade samarbete, på engelska permanent structured cooperation (förkortning Pesco), förbinder sig att satsa mer på sitt försvar, att investera mer i försvarsförmåga och att i högre grad samarbeta omkring strategiska försvarsprojekt. De förbinder sig också att öka andelen forskning och teknologiutveckling i sina försvarsbudgetar, och att se över hur existerande förmågor kan användas tillsammans med andra medlemsländer för att den totala effekten ska öka.
Syftet med denna säkerhets- och försvarsunion är på så vis högtflygande (att blåsa nytt liv i Europatanken) och jordnära på en och samma gång. Med den hittillsvarande försvarspolitiken i EU-staterna har pengarna inte använts till full effekt. En bedömning är att EU-länderna tillsammans satsar omkring 50 procent av vad USA satsar på försvar, men har en samlad försvarsförmåga som bara uppgår till femton procent av USA:s.
Något mer uppmärksamhet borde dock Pesco ha väckt, med tanke på de utfästelser som samarbetet faktiskt innebär. Det var frivilligt att gå med i Pesco, men som medlemmar har staterna att genomföra vad de har kommit överens om. Och där uppstår nog friktionerna. Att regelbundet öka försvarsanslagen i stater som hittills har återfunnits bland Natos gratisåkare torde väcka visst motstånd, i synnerhet när det blir lågkonjunktur och försvarsanslag ställs mot andra statliga utgifter.
Men det finns i Pesco också en tanke om snabbare europeiska militära insatser i omvärlden som medför förändringar i de deltagande länderna: för att öka dessa styrkors tillgänglighet och användbarhet ska staterna bemöda sig om snabba politiska ställningstaganden och ”möjligen se över sina nationella processer för beslutsfattande”. Åtminstone om och när sådana snabba beslut fattas, lär det framgå att 13 november 2017 verkligen var en historisk dag.