Varför är rädslan för att krascha ut ur EU inte större i Storbritannien? Det kunde man fråga sig efter att premiärminister Theresa Mays utträdesavtal med EU ännu en gång förlorade i en omröstning i det brittiska underhuset. Trots att tiden börjar rinna ut och risken för utträde utan avtal ökar, tycks ledamöterna ha utvecklat en tolerans för risk som gör det möjligt för dem att rösta nej till det enda avtal som har funnits.
En förklaring är att premiärministern själv har uppmuntrat detta handlingssätt. Theresa May har konsekvent vägrat att, som det heter, ta bort risken för Brexit utan utträdesavtal från bordet. Lyssnar man på debatten i underhuset finner man att somliga ledamöter anser att hotet om ”No Deal” är Storbritanniens viktigaste förhandlingsvapen. Visst skulle Storbritanniens ekonomi skadas om det blir en kaotisk Brexit – men EU:s ekonomi skulle också skadas. Tar man bort hotet om kaos, har EU genast en anledning mindre att göra eftergifter.
En annan förklaring är att det har utvecklats en uppfattning att Brexit utan avtal faktiskt inte är så farligt. Förutsägelserna om hur dåligt det skulle gå om befolkningen röstade för utträde i folkomröstningen har ju kommit på skam – kanske är farhågorna om kaos vid ett avtalslöst utträde också ogrundade?
Den tredje, och mest intressanta, förklaringen är språklig. Inledningsvis sågs det som självklart att EU och Storbritannien skulle kunna komma överens om hur utträdet skulle hanteras; vad som kunde bli mer komplicerat skulle bli att förhandla fram ett avtal om relationen mellan EU och Storbritannien när landet inte längre var med i unionen. Av de olika typer av relationer som man kunde tänka sig kallades den med störst avstånd mellan de båda parterna för hård Brexit.
Sedan dess har det dock skett en språklig förskjutning, i så måtto att ”hård Brexit” används som beskrivning av hur Storbritannien lämnar EU på utsatt datum utan något avtal som reglerar de praktiska konsekvenserna. En beskrivning av en ordnad, om än kylig, relation mellan två parter används nu om ett scenario där Storbritannien gör ett oordnat utträde.
Språket speglar på detta sätt hur Brexitförespråkarna har blivit alltmer revolutionära. Theresa May som uttryckligen sökte en hård Brexit i den gamla bemärkelsen, framstår nu som en förespråkare för mjuk Brexit i det att hon överhuvudtaget vill ha ett avtal om utträdet. Det som en gång var en radikal position framstår nu som en mesig kompromiss.
Hur har allmänheten reagerat? Som i det mesta som rör Brexit är opinionen polariserad. En majoritet vill hellre ha en förlängning av förhandlingarna än ett utträde utan avtal, enligt opinionsinstitutet Yougov. Men bland Lämnaförespråkare är det stor övervikt för No Deal. Den smarta förhandlingstaktiken kan med andra ord ha förfelat sitt syfte: det som skulle vara ett hot kom att uppfattas som något önskvärt.