Står EU inför en demokratisk revolution, eller avblåses den i sista stund? Alternativen kan tyckas överdrivna men alldeles fel är faktiskt inte beskrivningen av det så kallade spetskandidatsystemet.
Detta system, där partigrupperna i Europaparlamentet på förhand nominerar de personer de vill ha som ordförande i EU-kommissionen, är inte en EU-demokratisk revolution i betydelsen att det höjer valdeltagandet eller på något grundläggande sätt fördjupar människors engagemang för unionen. Det är relativt få som följer de tv-sända debatterna mellan toppkandidaterna inför valet och personkampanjerna är tydligt underordnade de nationella partiernas kampanjer.
Men när valet väl är genomfört kommer saken i ett annat ljus. Det gäller framför allt i den kristdemokratiska partigruppen EPP, som i egenskap av parlamentets största politiska familj gör anspråk på ordförandeposten i kommissionen. Vi vann valet, heter det, och vår kandidat Manfred Weber bör utses till EU-kommissionens ordförande.
Mot sig har EPP inte bara de andra grupperna i Europaparlamentet, där möjligen några kan ihop för att rösta fram en annan kandidat. De har också viktiga medlemsländer emot sig. Emmanuel Macron, till exempel, har tydligt uttalat sig emot spetskandidatsystemet. Genom att göra anspråk på makten att utse kommissionsordförande, tar parlamentet ifrån medlemsländerna en viktig befogenhet.
Frågan är samtidigt större än själva utnämningen. Den förändrar förhållandet mellan kommissionen och parlamentet, genom att kommissionens ordförande har direkt förankring i en av partigrupperna. Till skillnad från den hittillsvarande ordföranden, Jean-Claude Juncker, är Manfred Weber Europaparlamentariker, dessutom gruppledare för EPP.
Kommissionen blir mer av en regering med en tydlig politisk dagordning. I och med detta uppstår majoritet och minoritet i parlamentet, något som i dag inte finns.
De första stegen mot en politisk kommission togs under Juncker, som för övrigt också var den förste som tillsattes genom spetskandidatproceduren. ”En av de viktigaste förändringarna under den förra kommissionen var den uttryckligen politiska tolkningen av ordförandemandatet”, skriver tankesmedjan Bruegel i en ny rapport. Juncker drev till exempel en egen, mer flexibel linje när det gällde åtstramningspolitiken i medlemsländerna.
En mer politisk kommission är dock inte riskfri. Det som å ena sidan kan uppfattas som ett demokratiskt genombrott, öppnar å andra sidan för att kommissionen behandlar medlemsländer olika. EU får inte tillämpa sina regler striktare för att den politiska ledningen i ett medlemsland tillhör en annan politisk familj än den som styr kommissionen.
Med tanke på hur mycket som står på spel, hade man kunnat önska att spetskandidatfrågan hade fått mer uppmärksamhet under valrörelsen.