Kan handelskrig gynna klimatet? Denna fråga uppstår till följd av en av delarna i den nya EU-kommissionens ”gröna giv”, nämligen koldioxidtullarna. I kommissionsordföranden Ursula von der Leyens politiska riktlinjer står klart och tydligt att det ska införas en koldioxidavgift vid EU:s gränser för att undvika koldioxidläckage, och att denna ska tillämpas på allt fler sektorer med tiden.
I dag talas det så mycket om nya tullavgifter att frågans sprängkraft kanske inte riktigt framgår. Men det är svårt att se hur tull på produkter som EU anser koldioxidintensiva inte skulle tolkas som en del av de pågående handelskonflikterna. Faktiskt var rädslan för handelskrig ett viktigt skäl till att EU-kommissionen inte ville ha någon koldioxidtull.
För det är inte någon ny idé. Redan för tio år sedan talade sig Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy varm för åtgärden, som skulle skydda europeisk industri mot orättvis extern konkurrens. Dåvarande handelskommissionären Karel de Gucht sa att det fanns en stor risk att situationen skulle urarta och olika aktörer försöka slå ut varandra med ständigt högre klimattullar.
Vad som sedan har hänt är att Sarkozys idé har hållits varm till dess tiden var den rätta. Hans efterträdare Emmanuel Macron har i flera tal tagit upp behovet av europeiska koldioxidtullar, bland annat vid det omfattande Europatal han höll på Sorbonneuniversitetet i Paris. ”Vi måste se till att våra tillverkare som är mest utsatta för globaliseringen har en rättvis chans mot konkurrerande företag och industrier från andra delar av världen som inte har samma miljökrav”, sa Macron. Koldioxidtull var ”indispensable”, absolut nödvändig, enligt Macron.
En tid efter talet kommenterades det spydigt att franska politiker och diplomater minsann inte hade ansträngt sig för att förverkliga förslaget. Men nu är det där, svart på vitt i EU-kommissionens nya gröna giv. Efter resultatet i Europaparlamentsvalet fanns ett stort upplevt behov av klimatpolitik på EU-nivå. Koldioxidtullen var en av de mest konkreta åtgärderna som fanns att tillgå – och dessutom har den fördelen att dess poäng är enkel att förklara.
Mindre enkel är själva tillämpningen. Alla existerande handelsavtal som EU har slutit måste anpassas. Dessutom måste koldioxidutsläppen kopplade till varje produkt räknas ut på ett sätt som möjliggör tull men ändå är förenligt med WTO:s regler om att lika produkter ska beskattas på samma sätt. Samtidigt måste man bestämma sig för i vilken utsträckning man vill att tullarna ska påverka beslut och beteenden i Europa. Ska det vara någon klimatmening med höga tullar på exempelvis cement, måste det finnas något mindre klimatpåverkande alternativ som främjas med en lägre nivå. Annars förblir konsumtionen oförändrad, men till ett högre pris för européerna.
I slutänden är risken att alltsammans ändå bara betraktas som protektionism av andra aktörer. Men såtillvida är koldioxidtullarna intressanta, som att de visar vikten av att ha idéer – och att ha tålamod.