Ju närmare EU-valet kommer, desto oftare kommer det att sägas att EU borde vara ett mellanstatligt samarbete och inte en superstat. Men gäller detta också utåt, i relationen till andra länder och aktörer?
Här kan det uppstå problem när enskilda länder väljer att göra egna vägval utan hänsyn till unionens intressen. Italiens beslut nyligen att formellt bli en del av Kinas globala investeringsprogram, det så kallade bält- och väginitiativet, är ett exempel. Tidigare har också kinesiska investeringar i det krisdrabbade Grekland väckt skepsis. Är det så lyckat att grekisk infrastruktur hamnar i kinesisk ägo, med de påtryckningsmöjligheter som det ger?
Frankrikes president Emanuel Macron tog i sin appell till Europas folk upp behovet av enhet just ur detta perspektiv. ”Detta projekt fortsätter att skydda oss idag: vilket land kan klara sig allena mot stormakternas aggressiva strategier? … Vilken makt i världen skulle acceptera att genomföra handelsutbyten med någon som inte respekterar några regler? Vi kan inte bara tiga och ta emot.”
Alldeles beroende av andras välvilja är dock inte den europeiska unionen. Sedan slutet av förra året finns en samordnad europeisk granskning av tredjeländers, exempelvis Kinas, investeringar i strategiska sektorer. Hälften av EU:s medlemsländer saknade tidigare lagliga möjligheter till granskning av utländska direktinvesteringar.
Genom överenskommelsen om en EU-gemensam ram för granskning får EU-kommissionen samtidigt en ny befogenhet, nämligen att kunna lämna rådgivande yttranden till EU-länderna i fall där man anser att en planerad eller redan genomförd investering sannolikt kan påverka säkerheten eller den allmänna ordningen i ett eller flera EU-länder och i princip borde stoppas.
Detta kan tyckas vara en svag reaktion på det problem som låg till grund för beslutet, att europeiska företag som använder avancerad teknik eller teknik med dubbla användningsområden köptes upp av utländska statsägda eller statsnära privata företag. Men när EU-kommissionen har fått rätt att yttra sig om uppköp i ett enskilt land, krävs det inte mycket fantasi för att föreställa sig ett scenario där tredjeländers investeringar blir en konflikt mellan EU och enskilda medlemmar på samma sätt som rättsstatsfrågorna är det i dag.
EU-entusiaster som Macron vill gå ännu längre, med en ”europeisk preferens” i strategiska industrier och offentliga upphandlingar, ”som våra amerikanska och kinesiska konkurrenter gör”. Hur de EU-skeptiska partier som väntas gå framåt i valet vill gå vidare är mer oklart. Vägvalet är heller inte alldeles enkelt. Å ena sidan borde nationalstatslogiken säga att alla EU-länder ska få ha vilken politik för utländska investeringar de vill. Å andra sidan påverkar utländska investeringar i exempelvis infrastruktur inte bara det enskilda landet, utan hela EU.