Besegrandet av Islamiska staten i Syrien och Irak står med rätta i centrum för världssamfundet. Men när IS har omintetgjorts, kommer frågor som har legat vilande åter att bli aktuella – och främst bland dem är kanske den om kurdernas ställning. Hur stor och svår denna fråga är framgår av den nyutkomna boken Inga vänner utom bergen: Kurdernas historia (Historiska media), som har skrivits av ambassadören och Mellanösternkännaren Ingmar Karlsson.
Titeln kan i förstone tyckas vara lite schablonartad men den fångar något väsentligt. I denna region finns inga varaktiga politiska vänskapsrelationer, bara flytande och komplexa allianser. Det enda som är stabilt är geografin.
För kurderna som utgör minoriteter i fyra sinsemellan så olika stater som Iran, Irak, Syrien och Turkiet blir dessa allianser extra komplicerade. Den kurdiska autonoma regionen i Irak har till exempel kommit att accepteras som ett faktum av den turkiska AK P- regeringen, som till och med kom till slutsatsen att ett en stabilt kurdisk statsbildning där skulle vara i Turkiets intresse. När oljepriset var högt och den totalt oljeberoende kurdiska regionen alltså upplevde en högkonjunktur, talades det om ”ekonomisk försoning” mellan Turkiet och detta kurdiska självstyre i norra Irak.
Men någon varaktig försoning rör det sig knappast om, och lika lite utgår Erdogans politik från någon idé om att kurder och turkar kan komma till sin rätt sida vid sida. Snarare är, som Karlsson skriver, Erdogans mål att ”splittra de olika kurdiska rörelserna” och stärka kurderna i Irak som en ”motvikt till Öcalan och PKK och dess syriska avknoppning PYD”. Här finns ingen permanent värdegemenskap, bara intressen som tillfälligt kan vara kompatibla.
Kurderna är världens största folk utan en egen stat. Både Syrien och Irak befinner sig nu i sönderfall. Men några förutsättningar för ett Storkurdistan ser Karlsson ändå inte. Kurderna saknar en gemensam ledare och har efter att ha levt åtskilda i fyra olika stater också utvecklats åt olika håll politiskt och kulturellt.
Samtidigt är staterna som kurderna lever i fortsatt avvisande till självständighet. Det enda Iran, Irak, Turkiet och Syrien har haft gemensamt är som Karlsson påpekar deras nej till en kurdisk statsbildning. ”En ’storkurdisk’ statsbildning är endast tänkbar om hela den region där kurderna lever drabbas av samma totala kollaps som de ryska och österrikisk-ungerska imperierna under första världskriget.” Även om krisen i regionen har gått långt har den ännu inte gått så långt.
Motsättningarna har dock på sätt och vis överskuggats av kampen mot IS. I slaget om Mosul kämpar kurder, sunniter och shiiter på samma sida. Men bara tillfälligt. ”När, kanske snarare om, IS definitivt besegras kommer ett maktvakuum att uppstå både i Mosul och i hela Nineveprovinsen. Det kommer då att visa sig att min fiendes fiende ofta också är min fiende”, skriver Karlsson.