Hur det ska gå för Storbritannien utanför EU är en stor fråga – men hur det ska gå för EU är egentligen en ännu större. Även om de 27 EU-länder som blir kvar har visat sig påfallande eniga när det gäller Brexit, finns ett stort antal motstridiga uppfattningar om vad EU borde vara när Storbritannien väl har lämnat.
För några år sedan gjorde EU-kommissionen ett försök att få igång en debatt om unionens framtid. Den så kallade vitboken i mars 2017 innehöll fem scenarier – ”Fortsätta som förut”, ”Göra mindre och göra det effektivare” och så vidare. En uttalad förutsättning för tankeexperimenten var att samtliga kvarvarande medlemsländer skulle vara kvar i unionen även 2025.
Det skulle nog vara svårt att hävda att debatten sedan tog fart. Den politiker som har talat mest om reformer för framtidens EU har varit Frankrikes president Emmanuel Macron, men gensvaret har varit svagt.
Blir det Europaparlamentet som tar de viktiga initiativen? En del uttalanden om årets val har onekligen gett det intrycket – EU-kommissionären Frans Timmermans kallade parlamentsvalet en fråga om ”Europas själ”. Och nog ser det ut som om valet resulterar i ett ännu mer polariserat parlament än i dag, där vitt skilda uppfattningar om hur unionen borde fungera kommer till uttryck. Detta innebär dock inte att viktiga frågor nödvändigtvis avgörs. Tvärtom kan försvagningen av de stora partigrupperna leda till att de enda majoriteter som går att skapa är bräckliga och temporära. De EU-skeptiska grupper som förutspås bli valets vinnare har samtidigt haft svårt att organisera sig och utöva inflytande hittills.
Om något av EU-kommissionens scenarier förverkligas, är det nog mer till följd av utvecklingens inneboende logik än ett resultat av att någon eller några väldigt gärna ville just dit.
Vilket alternativ är då det mest sannolika? Det är inte ”Göra mycket mer tillsammans”, knappast heller ”Enbart den inre marknaden” utan ”De som vill ha mer gör mer” – det som ibland kallas differentierad integration och ibland helt enkelt ett EU i flera hastigheter. I sin resolution om detta fenomen slog Europaparlamentet i januari fast att situationerna med differentierad integration blir allt fler och allt mer olika och att differentiering och närmare samarbete (integration) inte står i något motsatsförhållande. ”Parlamentet anser att det ibland kan behövas differentiering för att påbörja nya politiska projekt och bryta dödlägen”, står det bland annat.
Euron är ett sådant nytt politiskt projekt, som sedan den infördes har tvingat fram ännu mer av differentiering. Nästa steg för EMU, gissar EU-kommissionen, blir att en grupp euroländer fördjupar samarbetet när det gäller skatter och sociala standarder. ”Differentierad integration” kommer sannolikt inte att stå på några valaffischer, men är likafullt den mest sannolika framtiden för EU-samarbetet.