Blir den nya stora koalitionen i Tyskland också den sista? Det är en fråga man kan ställa sig inte enbart mot bakgrund av hur svårt det är att komma överens om reformer, utan också i ljuset av opinionssiffrorna. Det är fullt tänkbart att socialdemokratiska SPD efter nästa val inte kommer att vara näst största parti längre, och att SPD tillsammans med den kristdemokratiska unionen (CDU och CSU) ändå inte har någon majoritet i förbundsdagen. För att bilda en stor koalition krävs att det finns två stora partier, folkpartier som det kallas i Tyskland, och det är långtifrån garanterat.
Till de båda stora partiernas dåliga resultat i förra årets val bidrog faktorer av mer kortsiktig natur: SPD:s valrörelse var dåligt skött och saknade ett begripligt tema, den kristdemokratiska var lika oklar och mot sittande förbundskansler Angela Merkel hölls den undermåliga hanteringen av 2015 års flyktingkris. Men frågan är om inte de långsiktiga faktorerna var ännu viktigare. Många tendenser i samtiden talar emot breda maktpartier: Samhället blir mer heterogent och människor blir mer benägna att uttrycka sin individualitet. Och det finns en utbredd misstro mot ”elit” och ”etablissemang” – något som folkpartier i tysk mening per definition är.
Trots att det ibland talas om en återkomst för konservatismen indikerar folkpartiernas långvariga tillbakagång också att det sätts allt mindre värde på stabilitet och försiktighet. I Frankrike vann Macron med löftet om total förändring både av Frankrike och av den politiska kulturen, i Storbritannien valde en majoritet av befolkningen att chansa på att utfallet av en utdragen och komplicerad utträdesförhandling skulle bli bättre än den högst konkreta verkligheten. I det traditionellt stabilitetsälskande Tyskland lade förra året var åttonde väljare sin röst på ett relativt nytt, ideologiskt oklart och allmänt kaotiskt parti utan erfarenhet av politiskt ansvarstagande. I USA röstade de ”konservativa” väljarna fram en experimentverkstad som kan producera till synes vad som helst.
För breda partier till vänster är, som statsvetaren Jan Rovny har skrivi,t ytterligare ett problem att deras hemmiljöer har försvunnit. Dagens industrier har ganska lite gemensamt med de miljöer där arbetarrörelsen utvecklades, och dagens verkliga arbetarklass – de som lagar mat, städar och kör bil – är både mindre synlig och mer ”atomiserad”. ”De kommer inte i kontakt med varandra så ofta som traditionella industriarbetare gjorde. De kommer i hög utsträckning från olika minoritetsbakgrunder, och är därmed åtskilda av kulturella gränser”, skriver Rovny.
Folkpartierna har präglats av kompromissande och varit ideologiskt diffusa. De har svårt att erbjuda karismatiskt ledarskap och radikal förändring, och har närmast automatiskt ett ansvar för de problem som väljarna upplever. Men ett stabilt politiskt landskap har också ett värde – hur stort lär märkas när det är borta.
Fristående utrikesdebattör och ledarskribent i Barometern-OT