Den överenskommelse som Storbritanniens premiärminister Theresa May har förhandlat fram om hur landet lämnar EU kan möjligen överleva. Men överlever hennes eget parti?
Tisdagen den 11 december skulle det brittiska underhuset ha haft en ”meningsfull omröstning” om Brexitavtalet. Trots att det såg ut som om en majoritet skulle rösta emot överenskommelsen, insisterade May och hennes ministrar på att den skulle äga rum – tills det plötsligt förkunnades att den hade ställts in. Förhoppningen är att övriga EU ska gå med på förändringar, något såväl EU-ledare som May själv redan har uteslutit.
Av särskilt intresse i detta är att det är sina egna partikollegor som May har emot sig. Flera ministrar lämnade regeringen i protest mot överenskommelsen. Ett mycket stort antal parlamentsledamöter – både Brexitförespråkare som Boris Johnson och Brexitmotståndare som hans bror Jo Johnson – indikerade att de skulle rösta nej. Partidisciplinen har upphört. Det konservativa partiet är uppenbart oförmöget att samla sig när det gäller om och hur utträdet ur EU ska genomföras.
Ändå var det just detta som var syftet med folkomröstningen om EU-medlemskapet: att en gång för alla få slut på inbördeskriget om Europa inom Tories. I stället för att avgöra frågan, har folkomröstningen och sedan utträdesförhandlingarna splittrat partiet. May utlovade en ”stark och stabil regering”, men har konstant fått se sig utmanad och förödmjukad av konservativa kollegor.
I tidningen Daily Mail förutspår därför den konservative kolumnisten Peter Oborne partiets kollaps: ”Den brutala sanningen är att Europapositiva och euroskeptiska konservativa parlamentsledamöter inte har något gemensamt längre.”
Theresa May blev partiledare efter att alla konkurrenter om posten hade hoppat av. Skulle det uppstå en ny ledarstrid, skulle alla de olika falangerna ha sina kandidater – och oavsett vem som vinner, skulle de andra ha svårt att leva med resultatet. Det finns ingen uppenbar kandidat som skulle kunna samla partiet igen.
Brexitomröstningen var ett hårt slag mot EU. Men medan de 27 kvarvarande EU-länderna har hållit samman förvånansvärt väl under utträdesförhandlingarna, har sammanhållningen i Storbritannien försämrats väsentligt. Parlamentet har störtat in i något av en konstitutionell kris. Storbritanniens sammanhållning som stat äventyras i och med särlösningen för Nordirland. Den allmänna opinionen är polariserad.
Men längst har sönderfallet gått inom det konservativa partiet, det parti som tog initiativ till omröstningen. ”Det är ingen överdrift att säga att den nuvarande krisen är så allvarlig att vi snart kan få betrakta det konservativa partiets död”, som Peter Oborne skriver. Det vore en historisk ironi av stora mått.