Brexit kostar – inte bara i form av direkta hinder, utan också genom de utgiftsökningar som krävs för att få igenom EU-utträdet. Det är en tidig slutsats av den brittiska valrörelsen inför valet 12 december.
Det konservativa regeringspartiet har inför 2019 års val vänt uppochner på sin ekonomiska politik. Där partiet under tidigare valrörelser har förkunnat återhållsamhet och behovet av besparingar, tycks det nu ha pengar att satsa på snart sagt alla statliga utgiftsområden.
De konservativa är fortfarande underlägsna socialdemokratiska Labour. Tories har hittills bara utlovat motsvarande dryga 200 miljarder kronor per år i nya investeringar. Labour är närmare 600 miljarder kronor. ”Detta är sannerligen ett väldigt dyrt val”, skriver ekonomen Paul Johnson vid tankesmedjan Institute for Fiscal Studies. Båda partierna utlovar statliga investeringar på en nivå som senast upplevdes under 1970-talet. Vägar, järnvägar, skolor och sjukhus – allt ska rustas upp.
Att detta skulle bli på detta vis kan tyckas överraskande. Internationellt har den nye konservative partiledaren Boris Johnson ofta framställts som en brittisk version av Donald Trump, en populist långt till höger på det politiska spektrumet. I politiska termer borde det ha inneburit skattesänkningar snarare än utgiftsökningar och investeringar.
Men parallellen till Trump var aldrig särskilt rättvisande. De båda ledarnas förutsättningar är helt olika. För Boris Johnson har den allt överskuggande frågan under partiledarskapet hittills varit att ”leverera Brexit”. Ekonomisk och ideologisk renlärighet har underordnats detta mål.
Plan A var att Brexit skulle levereras genom parlamentet, i form av ett nytt utträdesavtal med EU. När detta inte gick som planerat, har plan B blivit att leverera Brexit genom att vinna en konservativ parlamentsmajoritet i ett allmänt val.
Löftet om att nu en gång för alla verkställa resultatet i folkomröstningen om EU-medlemskapet 2016 räcker dock inte för att locka väljare från andra partier.
Ska de konservativa locka över socialdemokratiska väljare måste de också ha något annat att erbjuda i den ekonomiska politiken än vad Johnsons företrädare erbjöd. Ambitiösa statliga satsningar på exempelvis infrastruktur blir därmed ett sätt att få majoritet för det slags EU-utträde som man vill se.
Bakomliggande faktorer hjälper till. Att pengar går att låna i stort sett gratis gör att ökande statsskuld framstår som riskfri. Att den konservativa besparingspolitiken har bedrivits under lång tid innebär att väljarna hade varit redo för något nytt även utan Brexit.
Men nog är det en intressant paradox att ett konservativt parti som anses ha tagit ett rejält kliv åt höger är så angeläget om att få igenom Brexit att det möter väljarna med en vision om ett kraftigt utökat åtagande för staten.