Ettårsdagen av flyktingöverenskommelsen mellan EU och Turkiet passerade närmast spårlöst förbi, firad av ingen. De förhoppningar om fördjupat samarbete som uttrycktes i överenskommelsen den 18 mars 2016 har också kommit på skam. Men trots allt lever den.
Ett mått på det är antalet asylansökningar. Förstagångsansökningarna i EU under sista kvartalet 2016 var bara hälften så många som under sista kvartalet 2015. Minskningen av antalet asylansökningar från syriska medborgare har varit ännu större: Under sista kvartalet 2016 inkom 76 procent färre ansökningar än under sista kvartalet 2015.
Däremot har överenskommelsen inte, som det uttrycktes i den gemensamma kommunikén, krossat smugglarnas affärsmodell. Ett stort antal migranter smugglas på den ännu farligare sjövägen från Libyen till Europa – vilket i sig har väckt tanken om att sluta liknande överenskommelser med staterna i Nordafrika.
En betydande nackdel ur EU:s perspektiv har dock visat sig vara Turkiets benägenhet att använda överenskommelsen i en form av utpressning. I november förra året hotade Turkiets president Erdogan med att ”öppna portarna” för miljontals syriska flyktingar efter att det från Bryssel hade yttrats kritik mot det turkiska styrets hantering av oppositionen. När Europaparlamentet senare samma månad röstade om att avsluta förhandlingarna om EU-anslutning med Turkiet, var det dags igen. ”Om ni går längre kommer dessa gränsspärrar att öppnas”, sa Erdogan då. I februari återkom Erdogan till frågan, och sa att Turkiets tålamod höll på att tryta.
Nu har hotelserna börjat framföras igen, denna gång efter att turkiska politiker hindrats från att bedriva folkomröstningskampanj i europeiska länder. Det var då utrikesministern Mevlut Cavusoglus tur att ta upp tråden, med underförstådda hot i stil med att ”vi behöver inte någons tillstånd” för att upphöra med implementeringen av flyktingöverenskommelsen. Inrikesministern Suleyman Soylu kvantifierade hotet: Turkiet skulle kunna skicka 15 000 flyktingar i månaden till EU.
Det kan således tyckas som om överenskommelsen lever på lånad tid. Men å andra sidan vittnar frekvent framförda hot utan uppföljning inte om någon särskild substans. Och för Turkiets del har efterlevnaden av överenskommelsen hittills inte varit särskilt betungande. Färre än 1 000 asylsökande har återförts från Grekland till Turkiet. Samtidigt pågår överföringen av tre miljarder euro från EU, medel som går till flyktingars uppehälle och byggnation av skolor exempelvis.
Att överenskommelsen fortfarande lever är i sig ett bevis på att båda parter har behov av den. Det skulle vara irrationellt att skrota den för dess egna brister. Däremot tycks det som om den turkiska ledningen av rent inrikespolitiska skäl är beredd att riskera överenskommelsens framtid i en ensidig eskalering visavi Europa.