En enkätundersökning som SVT publicerade häromdagen tyder på att antalet EU-migranter i Sverige är på väg att minska. 76 kommuner uppskattar att antalet har blivit färre jämfört med 36 förra året, medan endast fyra kommuner tror att det har blivit fler. Osäkerhetsfaktorerna är visserligen många. Vissa tigger i flera kommuner vilket kan medföra dubbelräkning. I takt med att kronofogden och polisen intensifierar arbetet med att plocka ner illegala bosättningar väljer sannolikt också fler att bo i bilar och husvagnar, vilket också försvårar bedömningen av hur många som befinner sig i landet. Sammantaget svarade landets socialchefer förra året att det fanns mellan 3900 och 4700 tiggande EU-medborgare i Sverige. I maj i år landade uppskattningen på mellan 3200 och 3800. 251 av landets 290 kommuner deltog i undersökningen.
Trots osäkerheten borde man kunna dra slutsatsen att Sverige – åtminstone tillfälligt - har blivit ett mindre attraktivt land att försörja sig i som tiggare. Det är på det hela taget en positiv utveckling. I Uppsala erbjuder man pengar till hemresa till Rumänien och Bulgarien vilket fler än tidigare verkar ha nappat på. För det är förstås på hemmaplan som den långsiktiga lösningen på romernas fattigdom och utsatthet ligger.
Inget parti, förutom möjligtvis SD, önskar sig att tiggerifrågan ska ta alltför stor plats i nästa års valrörelse. Även om det inte är svårt att finna stöd hos breda lager av befolkningen verkar varken regeringen eller alliansen vilja ta steget fullt ut och föreslå ett generellt förbud mot tiggeri i hela landet. Begränsning ja, men inte förbud. Bland förslagen märks förbud mot tiggeri som stör ordningen, förbud mot organiserat tiggeri och att det ska bli enklare att avhysa illegala bosättningar. Däremot verkar myndigheterna helt ha släppt kontrollen över regeln att man som högst får vistas i tre månader i ett annat EU-land utan att uppvisa försörjning.
Det är bra och nödvändigt att enklare kunna avhysa personer som illegalt bosatt sig på annans mark. Det är förstås även bra att stoppa kriminaliteten som följer i tiggeriets spår. Det är dock alltför vanligt att det snabbt grävs skyttegravar i debatter om känsliga frågor. Verkligheten är aldrig svart eller vit. Vissa sitter med koppen för att försörja den egna familjen i hemlandet, medan andra lever under slavliknande förhållanden och tvingas till brott. Vi måste våga se på tiggeriet och vad som följer i dess spår med öppna ögon för att finna konstruktiva lösningar och ett värdigt liv för de som tigger.