Konflikterna kring den svenska skogsmarken är många. Det handlar om elbolag som behöver utrymme för sina kraftledningar, en tilltagande friluftsturism, städer som breder ut sig och inte minst en mycket omfattande statlig reservatsbildning. Inte sällan hamnar privata markägare i kläm när staten lägger fram naturvårdsavtal för att skydda skog med särskilda naturvärden.
Nyligen kunde vi läsa om Leif Andersson från Jokkmokk som äger skog i Kalix. Han blev av Skogsstyrelsen erbjuden ett kontrakt som endast motsvarar drygt hälften av skogens värde (Kuriren 16/12). Myndigheten vill sluta ett 50-årigt avtal mot att Leif inte fick bruka sin skog. Resultatet kan dock i själva verket bli att skogen avverkas i förtid. Detta är bara ett exempel. De senaste årens intensiva jakt på skyddsvärda nyckelbiotoper kan få motsatt effekt. Hellre än att lämna brukanderätten ifrån sig för en undermålig ersättning avverkas skog som hade kunnat få åldras.
Under den rödgröna regeringen har reservatsbildningen tilltagit, troligtvis som en relativt lättsmält eftergift från S till Miljöpartiet. Detta gäller inte minst Norrbotten och länets stora områden med fjällnära skog. I november slöts exempelvis en överenskommelse mellan Jokkmokks allmänning, Länsstyrelsen i Norrbotten och Naturvårdsverket om avsättning av mark till elva naturreservat, sammanlagt 10 000 hektar med höga naturvården.
KD+M-budgeten som nyligen antogs av riksdagen kommer dock som ett välkommet andrum härvidlag. Naturvårdsverket har nämligen meddelat att takten i att bilda naturreservat kommer att halveras (SvD 17/12). Föga förvånande har Naturvårdsverkets generaldirektör frågat sig hur man ska fortsätta driva myndigheten givet de kraftiga budgetnedskärningarna och tonen från vänsterpartiet har varit hård. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt talar om ett ”sabotage mot klimat- och miljöpolitiken” (SvD 18/12).
I själva verket kan detta avsteg från den inslagna vägen komma ett gynna Sveriges klimatambitioner samtidigt som det kan bidrat till ett lägre tonläge i debatten kring bruket av skog och mark. Ska vi klara klimatmålen bör skogen brukas mer, inte mindre. Växande skog binder mest koldioxid.
Fiber från skogsråvara har dessutom alla förutsättningar att ersätta plast i förpackningar vilket är till nytta både för klimatet samtidigt som det ingår i naturens kretslopp. Det klokaste vore om både miljörörelsen, staten och näringslivet kunde enas om att vi både måste bruka och reservera skogen, samtidigt som inte äganderätten hamnar i kläm. Den som avstår från att bruka sin mark måste få en skälig ersättning.