Inte sedan 1969 har arbetslösheten i USA varit så låg som den är nu – inte sedan människan landade på månen, annorlunda uttryckt. När Donald Trumps chanser att bli omvald till president diskuteras, bör detta historiska rekord tas med i beräkningen. Sjunkande arbetslöshet hänger av naturliga skäl ihop med större framtidstro och större nöjdhet med Trumps insats.
Sistnämnda framgår till exempel av opinionsinstitutet Rasmussens återkommande mätningar. I april var det 50 procent av de tillfrågade som var nöjda med Trumps sätt att utföra sitt uppdrag. Det var den högsta siffran sedan februari 2017, som var den första hela månaden han tjänstgjorde.
Samma institut har funnit att det nu för första gången på tolv år är en majoritet av de amerikanska väljarna som upplever att USA:s bästa dagar ligger framför dem. Stödet för Trump har ofta förklarats som en form av nostalgi – men ju mer förtroendet för Trump har ökat, desto mindre andel är det som anser att USA:s bästa dagar ligger i det förgångna.
Den amerikanska tillväxten, som skulle kunna tyckas vara Trumps bästa argument för att bli omvald, artar sig samtidigt till nästa slagfält i Trumps kamp mot institutionerna. Redan som kandidat kritiserade Trump den amerikanska centralbanken för att ha en politisk agenda. Som president har han fortsatt med angreppen. Konkret vill Trump att centralbanken ska sänka styrräntan med en procentenhet och samtidigt återinföra så kallade kvantitativa lättnader för att sänka räntesatserna och öka penningmängden. Om detta gjordes skulle ekonomin kunna fara iväg som en raket, enligt Trump.
Mönstret känns igen från andra konflikter presidenten har utkämpat. Självständiga institutioner är milt uttryckt inte särskilt högt prioriterade för Trump, inte heller förefaller presidentens förtroende för experters bedömningar vara särskilt stort. Att döma av de nomineringar Trump har gjort till centralbankens styrelse är snarare mer av polarisering och politisering att vänta.
Som ekonomen Alan Blinder påpekar i tidskriften Foreign Affairs finns det förvisso inga konstitutionella garantier för centralbankens självständighet. I konstitutionen nämns ingen centralbank överhuvudtaget. Men alla har i praktiken goda skäl att respektera centralbankens självständighet, eftersom det finns en betydande risk att ekonomin urartar om penningpolitiska beslut fattas utifrån partipolitikens tidshorisont och förutsättningar.
Den amerikanska ekonomin verkar idag mer hälsosam än på länge. Det tycks inte ens finnas några riktiga tecken på överhettning, trots den låga arbetslösheten. Demokraterna får svårt att i kommande valrörelse göra gällande att Trump har gjort människor fattigare eller släckt människors hopp. Hade Trump haft möjlighet att utforma penningpolitiken, och inte bara uttala sig om den på Twitter, hade saken dock snart hamnat i ett annat läge.
Fristående utrikesdebattör och politisk redaktör i Barometern-OT