Mitt i tragedin kom en god nyhet från, eller snarare om, Grekland: landet är ute ur den ekonomiska krisen. I en genomlysning av den grekiska ekonomin skriver Internationella valutafonden att Grekland har stabiliserat sin ekonomi och börjat växa. I augusti lämnar Grekland ”programeran” och står på egna ben. Det blir då ”ett normalt euroland”, som EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har uttryckt det.
Men dessvärre är bilden inte så ljus alltigenom. Tillväxten är svagare än väntat. Arbetslösheten är fortsatt hög och väntas bli kvar på hög nivå även framöver – 2023 ligger den enligt Internationella valutafondens prognos fortfarande på 14,1 procent, en nivå som skulle uppfattas som katastrofalt dålig i de flesta andra euroländer. Den demografiska utvecklingen är också svår: Utöver en omfattande utvandring av människor i arbetsför ålder under krisen står nu Grekland inför ett snabbt åldrande av befolkningen. Fram till 2060 väntas befolkningen i arbetsför ålder minska med hela 35 procent, tre gånger snabbare än genomsnittet i eurozonen.
Strävan efter att få ekonomin i ordning har motverkat tillväxt i så måtto att skatter har höjts och investeringar uteblivit. Internationella valutafonden vill därför nu se en mer ”tillväxtvänlig” ekonomisk politik – på tiden, kan tyckas, efter att den grekiska ekonomin krympte med en fjärdedel mellan 2007 och 2015. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz har jämfört Greklands situation med tillvaron i ett 1800-talsfängelse för skuldsatta: Den som sitter i fängelse blir mindre och mindre förmögen att betala tillbaka sina skulder.
I rekommendationerna understryks också att tillväxten framöver inte bara måste vara stark utan också inkluderande. Det har sina skäl: strukturreformer, om än aldrig så nödvändiga, som samtidigt bidrar till fattigdom och ojämlikhet kommer aldrig att uppfattas som legitima. Istället uppstår reformtrötthet – en trötthet som med all sannolikhet kommer att märkas när Grekland går till val nästa år. ”Det politiska trycket på att avveckla reformer kan komma att intensifieras inför 2019 års val”, skriver Internationella valutafonden.
Med tanke på att Greklands problem bland annat anses vara bristande konkurrenskraft – för höga lönekostnader i förhållande till produktivitet – är det också svårt att se hur reformer ska kunna bli mindre kontroversiella framöver. Som euroland har Grekland ingen möjlighet att via devalvering underlätta export. Därför blir sådant som stigande minimilöner problematiskt – Internationella valutafonden manar till återhållsamhet när minimilöner justeras så att inte den mödosamt vunna konkurrenskraften ska gå förlorad igen. Det är inte svårt att räkna ut hur löntagarna uppfattar en sådan politik. Mer kontroverser, svårare förutsättningar – Greklands kris är dessvärre inte över.