Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
JONAS BRÄNNBERG, rättvisepartisten, i Luleå hycklar. Häromveckan tyckte han att en politiker ska ha, vad han kallar arbetarlön, på 18.700 kronor. Och lovade att skänka mellanskillnaden på föreslagna 24.000 och "arbetarlönen" till partiet. Men i måndags presenterade han ett helt annat förslag. Nygamla heltidspolitikern Yvonne Stålnacke (s) skulle leva på 3.745 kronor i månaden som kommunalråd. En av få arbetare i ordets rätta mening i den aktuella politikerförsamlingen. Sådana oförskämda nonsensförslag hör inte hemma i en seriös debatt. Därför förstår jag också att kommunalrådet Karl Petersen (s) ilsknade till. <SPAN class=mr>Undrar just vem som roffar åt sig </SPAN>Men eftersom fullmäktige nu infört maxarvoden så kan ju Jonas Brännberg åtminstone sänka sitt eget på 10.000 kronor som han föreslagit. Det står honom fritt. Om han menar vad han säger, förstås. Men det är jag ju inte så säker på. Man ska leva som man lär, heter det annars. Att i stället trots kritiken plocka ut 24.000 kronor i månaden efter nyår och säga att han skänker några tusen­lappar ner till "arbetarlön" till sitt eget parti är ju bara ett sätt att ta ut ett extra partistöd av skattebetalarna. Samtidigt som Brännberg tittar lite snett upp mot sin egen gloria Men glömmer de 10.000 kronor han tyckte var skäligt i måndags. "Vi roffar inte åt oss", som han sa i fullmäktige. Nåja, jämför man hans eget föreslagna arvode på 10.000 kronor med Yvonne Stålnackes på 3.745 kronor så undrar jag vem som ska anklagas för att roffa åt sig Men han kanske tycker att hans egen insats är värd tre gånger så mycket som Stålnackes.
