Skogsbranden som härjar i Västmanland beskrivs som den värsta i Sverige i modern tid. En man har dödats av branden. En annan vårdas för skador. Över 1.000 personer hade på tisdagen evakuerats och i Norberg skedde förberedelser för evakuering av omkring 4.000 till under kvällen.
Det är en tragedi för människor såväl personligt som ekonomiskt, men det drabbar också djur och natur. Samtidigt visar civilsamhället stöd och människor sluter upp och vill hjälpa till. Bekämpningsarbetet sköts av räddningstjänsten och hemvärnet som tillsammans gör en stor insats i en påfrestande arbetssituation.
Vädret fick branden att sprida sig snabbt, men det går ändå att undra om det inte i ett tidigare skede hade varit möjligt att få elden under kontroll? Hade de italienska och franska flygplanen kunnat dyka upp tidigare och vattenbomba? Borde Sverige ha egen sådan kapacitet att släcka bränder, eller på vilket sätt skulle det europeiska samarbetet kunna stärkas? Har omställningen av försvaret, som tidigare hade ansvar för brandbekämpning, på något sätt påverkat förmågan? Hur kan informationsinsatserna förbättras? Det är frågor som kommer att behöva utvärderas i efterhand för att Sverige ska stärka sin krishanteringsförmåga.
Försvarsministern och landsbygdsministern besökte under tisdagen de drabbade områdena. Flera andra statsråd, politiker och även kungen visade stöd. Det är brukligt och betydelsefullt då storbranden är en riksangelägenhet. Tvivelaktigt var dock att Miljöpartiet på tisdagsförmiddagen höll pressträff mitt i storstadens trygghet för att ”med anledning av skogsbranden presentera krav på ökad beredskap mot extremväder i Sverige”.
Det får antas att språkröret Åsa Romson och partiets ekonomiskpolitiske talesperson Per Bolund på den med kort varsel tillkallade träffen uttryckte någon form av stöd för de drabbade. Oavsett är det omdömeslöst att se den pågående branden som ett tillfälle att ta politiska poänger. MP har dock även tidigare anspelat på människors oro. För två år sedan lanserades en kampanj som gick ut på att oron för klimatförändringar skulle botas med så kallad klimatterapi. Politiker som vill agera terapeuter får förvisso de flesta att dra öronen åt sig, men det förtar inte det ohederliga i en retorik som utnyttjar mänsklig oro och rädsla.
Att Sveriges krisberedskap ska vara god ligger i allas intresse. Och om något framåtsyftande ska skönjas ur förödelsen är det att detta senare också kommer att diskuteras. I nuläget måste dock fokus ligga på att stoppa brandens framryckning och bistå dem som drabbats.