Problemen på bostadsmarknaden är bekanta för de allra flesta vid det här laget. Det råder bostadsbrist framförallt, men inte bara, i de större städerna. Att det även i vissa utflyttningsorter har byggts för lite de senaste åren säger en hel del om det rådande läget, vars samhälleliga pris är högt.
När den rödgröna regeringen plötsligt insett att det är den som ska ta ansvar är det givetvis lätt att skylla problemen på marknaden. Bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) utsaga om att ”marknaden inte ensam kan lösa bostadsbristen i Sverige” (DN 17/3) var det många som höjde på ögonbrynen åt. Marknaden är ju satt ur spel av politiska regelbördor.
Det beror i synnerhet på det korporativistiska hyressättningssystemet, vilket kom till i ett gott syfte för att parterna själva skulle förhandla fram rimliga hyror. I dag hålls det systemet dock levande på bekostnad av alla de som står utanför bostadsmarknaden, utan att vara företrädda av en stark intressegrupp.
Det har varit mycket fokus på hyresrätter den senaste tiden. Genom i budgeten utställda subventioner till byggherrar hoppas regeringen få fart på hyresbyggandet. Att branschen inte vill ha den sortens snedvridande politiska inblandning, vilket dessutom bara är pengar som kommer igen från höjda skatter, bekymrar inte de rödgröna.
Med vårbudgeten presenterad stod det klart att den här regeringen inte tänker göra särskilt mycket åt att på riktigt reformera bostadsmarknaden. Det är beklagansvärt, för på ett sätt hade faktiskt bostadsministern rätt i sitt uttalande om att marknaden inte ensam kan lösa bostadsbristen. Det behövs en rad politiska åtgärder, med betoning på regellättnader.
Helst skulle de behöva genomföras synkroniserat, och bara där framkommer omfattningen och begränsningarna. Den som inte tror att det är möjligt att reformera bör dock ägna sig åt något annat än politik.
Nyligen stoltserade regeringen med förändrade bullerregler som underlättar byggandet av små lägenheter som unga kan ha råd med, trots att Miljöpartiet i opposition kritiserat förslaget som Alliansen då började utreda. Nu är det dock viktigare att gå vidare och även lyfta de större frågorna. Men i stället väljer regeringen att utöka regelverken och därmed inlåsningseffekterna.
Amorteringskravet för nya låntagare som ska träda i kraft i slutet av sommaren och nu triggar upp priserna på bostadsrätter är ett typexempel. Det gör det särskilt svårt för unga att ta sig in. Genom den sortens politik som nystar i fel ände riskerar situationen dessvärre att, i takt med att allt fler är i behov av bostad, på sikt bara bli än mer trasslig. Samtidigt höjs det sociala priset.