Miljonprogrammen, de bostäder som byggdes i flerfamiljshus på 1960- och 1970-talen i Sveriges större städer, står inför ett stort behov av renovering. Samtidigt är många av dem till salu, men det är svårt att hitta köpare till dem. Orsaken är just det enorma renoveringsbehovet och de höga kostnaderna det innebär.
En av orsakerna till att stora bestånd är till salu är att pressade utländska banker som lånat ut pengar till fastighetsägare säger upp lån och kräver återbetalning. Men nu när svenska kronan stärks mot euron blir det problemet kanske mindre. Om någon sedan skulle vara villig att köpa och rusta upp de eftersatta fastigheterna är det många av de nuvarande hyresgästerna som saknar möjligheter att klara av den hyreshöjning som krävs för kostnaderna.
Miljonprogrammet kräver alltså flera miljarder i ingenjörsmässiga insatser. Det handlar framförallt om stambyten, fasadrenovering och energieffektivisering. Det som skulle bli världens modernaste bostäder åldrades snabbt, kanske alltför snabbt.
Samtidigt väcks frågor. Finns sådant stort renoveringsbehov att bostäderna inte skulle vara säkra nog att bo i utan hälsofara? Vilken rimlig standard förväntas på bostäder av den klassen som miljonprogrammen handlar om?
Frågan är också mer komplex än på den tiden de byggdes. Nu finns en mångfald av aktörer som ska vara delaktiga. De boende först och främst, men sedan också kommuner, fastighetsägare, byggbolag och statliga myndigheter. Frågan om finansiering har också en viktig roll. Det har skett injektioner av resurser, för renovering av bostäder, men långt ifrån tillräckligt.
Sedan har vi Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, som förespråkar sin Marshallplan för miljonprogrammen. De ska rustas upp, som han vagt säger. Den så viktiga frågan om vem som ska betala för den upprustning som är nödvändig på vissa håll och ansvarsfördelningen nämner han inte.
Några statliga subventioner bör det inte handla om. Sådana blir lätt snedvridande, skapar fel incitament med skattepengar och kortsiktig ryckighet. Men vad Gustav Fridolin vill är svårt att veta, när det är lika sladdrigt, luddigt och floskulöst som mycket annat hos maskrospartiet.
Fastighetsägare måste ta sitt ansvar för långsiktig skötsel av sina fastigheter. Att låta husen förfalla är inte god förvaltning. Men staten ska inte gå in och betala. Det skulle premiera de fastighetsägare som har misskött sig. Då det handlar om kommunala bostäder bör väljarna ställa de politiker som inte klarar sitt ansvar till svars i allmänna val.
Samtidigt är det även sociala faktorer som på lång sikt kan påverka hållbarheten positivt i ett bostadsområde. Arbetslösheten i många av dessa bostadsstadsområden är hög. Jobbpolitik, arbeten och skapandet av möjligheten att äga sina lägenheter på riktigt skulle göra mycket för ökad välbefintlighet och reparera utanförskapet i miljonprogrammen.