Antalet turister ökar i Turkiet. Det är dock en bra bit kvar till toppåret 2014, innan terrordåd, politisk oro, med kulmen i kuppförsöket i juli 2016, samt Rysslands turistbojkott bröt framgångskurvan.
Ryssland svarade med drastiska ekonomiska sanktioner när Turkiet i november 2015 sköt ned ett ryskt flygplan över Syriens nordvästligaste hörn. President Putin fick småningom en ursäkt, och ryska turister kunde åter strömma till Turkiet.
President Erdogan kan alltså under press ta ett steg tillbaka.
Slutsats: ”Om budskapen är tydliga, hot eller löften om positiva eller negativa sanktioner är trovärdiga, och den europeiska enigheten är oskadd kan (även) EU uppnå starka konkreta mål i sin relation till Ankara.”
Så skriver Turkietkännaren Svante Cornell i en rapport om ”EU och det nya Turkiet”, (Tankesmedjan Frivärld).
Kruxet är att de ovan nämnda villkoren för att påverka Turkiet inte är uppfyllda. Därför kan president Erdogan fortsätta beskära demokratin, och därför fortsätter Turkiets partners i väst att sända motsägelsefulla budskap till detta samtidigt krisande och dynamiska land.
Turkiet har 80 miljoner invånare. Det är världens åttonde starkaste militärmakt och artonde största ekonomi. Genom handel,investeringar och med flera miljoner människor med bakgrund i Turkiet bosatta i EU är Turkiets ekonomi redan en del av EU:s.
Men politiken är det inte.
De politiker i väst som i Erdogan och hans parti AKP såg ett slags kristdemokrater, bara med en annan religion, fattade aldrig vad det handlade om, anser Cornell. Turkiets religiöst konservativa har aldrig gillat EU. Med facit i hand är det tydligt att Erdogan och hans medarbetare utnyttjade EU och USA som hävstång mot det gamla sekulära etablissemanget och mot militären. I takt med att AKP, efter den första valsegern 2002, stärkte sin makt försvann intresset för reformer som skulle kunna leda till medlemskap i EU.
Redan 2010 hade Erdogan siktet inställt på den i en folkomröstning i april beslutade författningsförändringen som, skriver Cornell, gör honom till envåldshärskare.
Stämmer detta borde det tysta dem som hävdar att det är schabbel och islamofobi i EU som orsakat missämjan.
För Erdogans del är sådan självkritik främmande. Han skyller ju alla Turkiets inre problem på utländska konspirationer, av judar, amerikaner, européer
Vad ska man då vänta sig framöver?
Erdogan har aldrig dolt att hans största inspirationskälla är poeten Necip Fazil Kisakürek, en rabiat antisemit som förordade att Turkiet skulle rensas från alla minoriteter och styras enväldigt av en islamisk Führer som förkroppsligade folkviljan. Så illa lär det inte gå. Erdogan må vara ideolog men är enligt Cornell i första hand en politiker som förstår att anpassa sig. EU har medlen att påverka honom. Men finns viljan?