Vid starten på det nya året står det förutsägbara eländet på kö. Men trots oss näraliggande utmaningar, såsom brexit, ett gastkramande val till EU-parlamentet, och nya kriser kring Ukraina, så finns det ljusglimtar. Exempelvis hävdar den tyska tankesmedjan Bertelsmann Stiftung i en översikt av 41 länder i EU och OECD-området att Sverige är bäst på demokrati, med ”styrkor utan motstycke”.
Något motsägelsefullt hade samma tankesmedja inför valet i september presenterat farhågor för att Sverige riskerade att bli omöjligt att regera. Och nu har det ju en tid sett ut som om Sverige sällat sig till de etablerade demokratier där politiken tycks ha gått i baklås. Men tills vidare gäller alltså att vi är bäst på demokrati. Och samtidigt som det är högkonjunktur för dystra profetior har världen blivit bättre, i ett viktigt avseende.
Fattigdomen minskar. FN:s mål om att utrota fattigdomen till år 2030 lär inte nås. Men, skriver tankesmedjan Brookings Institution, 2018 kan ses som en vändpunkt. Mer än hälften av världens befolkning kan nu kallas medelklass. Framväxten av en global medelklass och betydelsen härav för politik och ekonomi kan ha varit en av förra årets viktigaste ”glömda nyheter”.
Extremt fattiga kallas de människor som i snitt förfogar över mindre 1,9 US-dollar om dagen för sitt uppehälle. I Indien, vilket snart går om Kina som världens folkrikaste land, har deras antal minskat från 268 till under 50 miljoner sedan 2011. I slutet av 2019 kan siffran vara 40 miljoner.
I hela världen beräknas på nyåret 2019 finnas cirka 600 miljoner människor som lever i extrem fattigdom. 2030 tros antalet ha sjunkit till 436 miljoner. Tyvärr väntas minskningstakten avta under det kommande årtiondet. Och tyvärr ser det sämre ut i Afrika. Där finns nu 70 procent av världens fattiga. Om fyra år är andelen sannolikt 80 procent.
13 länder i Afrika väntas ha fler fattiga om tio år. I Nigeria finns med nuvarande trend 110 miljoner extremt fattiga år 2030.
I Asien är Afghanistan och Nordkorea undantagen i en allmänt positiv ekonomisk utveckling, och i Latinamerika gäller samma sak Venezuela, Bolivia, ett par länder i Centralamerika samt Haiti.
Det är lätt att peka på vad som är fel och som borde åtgärdas. Men så mycket har vi lärt oss av u-hjälpens historia att omedelbar nöd kan lindras, men förändras inte länderna inifrån kommer nöden snart tillbaka.
Det försvårar att demokratin globalt går back sedan över tio år. Kina försöker visserligen presentera sig som ett exempel på lyckad ekonomisk utveckling, i ofrihet, men är ett undantag. Ryssland, Thailand Venezuela och alla repressiva regimer i arabvärlden bevisar att hållbar och uthållig utveckling kräver det vi förknippar med demokrati. Alltså det Sverige enligt tankesmedjan Bertelsmann skulle vara bäst på – och oavsett hur det förhåller sig med den saken har ansvaret vårda.