Frid på jorden: budskapet från Betlehem är oförändrat sedan 2000 år. Men det är även mottagaren – människan. Så Guds frid sitter trångt överallt, även i det land som kallas heligt av judar såväl som av deras kristna och muslimska kusiner. En stor majoritet av Israels nio miljoner invånare ser dystert på tillvaron. På sina egna villkor, i en farlig del av världen.
Israel kan kallt räkna med nya terrordåd, nya väpnade konflikter med Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon, och extra inrikespolitiska förvecklingar under 2019, då parlamentsval ska hållas senast i november. Pessimismen ter sig onekligen som det realistiska förhållningssättet. Men det finns en växande grupp som känner annorlunda – de religiösa judarna. De är optimister!
Av Israels judar definierar sig inemot hälften som sekulära, och kring 20 procent som religiösa. Av Israeli Democracy Index för 2018 (presenterat i Times of Israel) framgår att hela 88 procent av de religiösa är nöjda med tillvaron. Utvecklingen går ju de religiösas väg. Världsligt sinnade judar dominerade under sionismens framväxt och i tjugo år efter landets tillblivelse 1948. Men sedan 70-talet har utvecklingen gynnat de religiösa, både militanta sionister, såsom bosättarna, och de mycket annorlunda ultraortodoxa, som lever sitt eget liv.
För första gången känner sig de religiösa som inte bara en av flera partners i det sionistiska projektet. De ökar sitt inflytande i krigsmakten, medierna, rättsväsendet och politiken. Och så har de ju sin Gudstro.
De ultraortodoxa utgjorde 10 procent av befolkningen för tio år sedan. Nu är andelen över 12 procent.
Men det är inte bara så att ultraortodoxa kvinnor föder många barn. Bland utvecklade länder sticker Israel ut med sitt generellt höga födelsetal, 3,1 barn per kvinna. När israelerna dessutom lever länge, 84 år för kvinnor, blir befolkningstillväxten naturligt hög, även utan invandringen.
Politiskt är det länge sedan Israel kunde beskrivas ur ett klassiskt höger-vänsterperspektiv – om någonsin. Socialismen så som den praktiserades av många tidiga pionjärer är nu historia. Det största partiet till vänster stöds i själva verket främst av välbärgade, liberalt sinnade väljare.
När vänstern tappat i inflytande kan man förstå missnöjet här med hur landets demokrati fungerar. Högerns sympatisörer är desto nöjdare, till 65 procent när det gäller Likud, premiärminister Benjamin Netanyahus sekulära nationalistparti.
Klarar han sig över maj 2019 har han suttit längre än någon tidigare premiärminister. Men regeringen lever farligt, med bara 61 av 120 mandat i Knesset. Själv riskerar han att fällas för korruption. Men han har varit uträknad förut, och kommit tillbaka. På sin sida har han dessutom optimisterna – de där som tycker att palestinierna är ett problem man helt enkelt får dras med.