Det sägs vara bra att kunna ha mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det kan Rysslands president Vladimir Putin. Han bevisade det 2014, när han stod värd för vinter-OS i Sotji och samtidigt planerade för invasionen och ockupationen av Krim.
Det är mot den bakgrunden det inför fotbolls-VM i Ryssland, start 14 juni, spekulerats om vad obehagligt som kan hända efter finalen i Moskva 15 juli. Vi vet att Putins övergripande mål är att ”göra Ryssland stort igen”. Även om det inte nödvändigtvis handlar om att vinna territorium har det alltså skett.
Konflikten om Krim, kriget i Ukraina, Rysslands stöd till Assad-regimen i Syrien och, i våras, anklagelserna kring mordförsöket i England på en tidigare rysk dubbelagent, har kastat en politisk skugga över fotbolls-VM. Storbritannien avstår från all representation av ledande företrädare för landet. Polens president meddelade därefter som först i raden att han stannade hemma.
Den tyska förbundskanslern Angela Merkel är fotbollsentusiast. Men Moskva lär inte se henne 15 juli, även om Tyskland spelar. Hon torde ha nog av Putin ändå. För henne är han ett problem som måste hanteras, men efter allt som hänt sedan Ryssland 2010 tilldelades VM aktar hon sig för att ge intryck av något djupare samförstånd.
Merkel har precis träffat Putin igen, i Sotji, för att diskutera bland annat Nordstream 2, den nya ryska gasledningen genom Östersjön. Tyskar och ryssar kallar projektet rent ekonomiskt, men åtskilliga andra – USA, Sverige, Polen, baltstaterna, Ukraina, förknippar det med politiska risker.
Merkel har krävt och tydligen fått garantier som borde kunna lugna åtminstone vissa av projektets kritiker.
Bara Putin har befunnit sig på toppen längre än hon. Han är stark nog att visa sig ett taktiskt tillmötesgående mot ett Berlin som chockats av att med Trump inte längre ha någon vän i Washington.
Putins seger i presidentvalet 18 mars imponerade, även om förklaringen är den långvariga och systematiska förföljelsen av all seriös opposition. En majoritet av de ryska väljarna finner sig uppenbarligen i att styras på Putins sätt, med betoning på kontroll och stabilitet.
Priset är stagnation av det slag som föregick den ekonomiska katastrofen på 80-talet och följande politiska omvälvningar.
Även Putin vet att det inte håller i längden. I sitt tal till nationen den 1 mars sa han: ”Hotet är inte att någon erövrar eller föröder vårt land. Det stora hotet, och vår stora fiende, är det faktum att vi halkar efter. Det är som en allvarlig kronisk sjukdom som suger kraften ur kroppen och förstör den steg för steg.”
Och botemedlet? Jo, det är enligt Putin att utveckla demokratin, att öka friheten på alla samhällets områden.
Ja, men varför gör han det då inte?