Utländska ledare har sedan presidentskiftet strömmat till Washington för att lära sig mera om Donald Trump. Den 19 maj är det han själv som ger sig ut. Med Saudiarabien som första stopp går resan via Israel/Palestina, Rom och påven, till toppmöte i Bryssel med Nato och i Taormina på Sicilien med G7, de sju största ekonomierna i västlägret.
Blir det som hemma, att Trump ger upphov till ständigt nya kontroverser? Eller blir allt great, fantastic, beautiful, Trumps favoritord när han är på gott humör? Utrikespolitiken var inte Trumps fokus inför valet i fjol, men det han då sa öppnade för spekulationer om något radikalt nytt. Trump kallade försvarsalliansen Nato föråldrad och menade att det inte spelade någon roll om Europa var enat eller splittrat.
Ett halvår senare har oron i Europa dämpats. Medan Trump på hemmaplan fortsätter att sprida split och förvirring – även bland sina egna medarbetare – har de personer Trump gett ansvar för förbindelserna med omvärlden i allmänhet och Europa i synnerhet markerat rättning mittåt. De må ställa obekväma krav i fråga om handel och säkerhet, men deras åsikter känns igen och de väcker förtroende personligen.
På Europadagen 9 maj gratulerades EU varmt av utrikesminister Rex Tillerson. Trump själv meddelade efter att 12 april ha träffat Natos generalsekreterare norrmannen Jens Stoltenberg att Nato inte längre är föråldrat. Och Kreml har inget stöd i Vita huset för sina åsikter om Krim. Men det är ändå inte som förut.
President George W Bush agerade under 00-talet som om hans motparter skulle kunna vinnas över bara de bjöds in till grillfest hemma i Texas. Bush misstog sig på Putin och arabledarna. Barack Obama ville nå samma mål som Bush, men med en mera intellektuell och självkritisk metod. Det gick inte bra det heller.
Trump, affärsmannen, prövar en annan modell. Finns möjlighet till en ömsesidigt gynnsam affär, slå till!
Inför den aktuella resan sa Trump: ”Vår uppgift är inte att diktera för andra hur de ska leva utan att bygga en koalition av vänner och allierade som delar målet att bekämpa terrorismen.” Med den målsättningen skulle Trump kunna göra affärer både med Ryssland och Kina och självklart med dem han nu ska träffa i Mellanöstern och Europa. Men Trumps med- och motparter bör nog räkna med den oförutsägbarhet han berömmer sig av.
6 april bombade USA ett flygfält i Syrien efter en gasattack som regimen i Damaskus fått skulden för. Trump handlade tvärtemot vad han tidigare sagt om USA och Syrien. Plötsligt var det hans kritiker som stödde honom.
USA hade i förväg underrättat Ryssland om attacken i Syrien. Den utformades för att åsamka begränsad skada. Men den var förstås en signal. Och att döma av Kremls uppträdande gick budskapet hem: Trump är inte Obama.
Vad händer nästa gång Trump gör något oförutsett?