Förra 20-talet kallades ”Det glada”. Huruvida det var så glatt kan diskuteras. Jo, gladare än 10-talet, med världskrig och spanska sjukan, och 30-talet, med Hitlers makttillträde. Men som bäst blev 1920-talet bara en paus mellan katastroferna, ett par år av kulturell blomstring, ekonomisk stabilisering och förhoppningar om en internationell fredsordning.
Amerikanerna myntade den tvetydigt passande beteckningen The Roaring Twenties. Roaring betyder stormigt. Något att vänta även framöver. 1919 hade USA sagt nej till medlemskap i Nationernas Förbund, FN:s föregångare, enligt traditionen att USA bör hålla sig på sin kant och inte låta sig bindas av internationella överenskommelser, om handel, rättsväsen, säkerhet.
Andra världskriget fick USA att tänka om. USA axlade ansvaret för en stabilare världsordning. Men nu är vi där igen. Trump anknyter till 1919 och den isolationism som följde. Han spelar på uppfattningen sedan tidigare att omvärlden åker snålskjuts på USA. Därmed kan EU-Europa högt på listan över väntade utmaningar placera relationen till USA.
Här en talande detalj. Strax innan jul undertecknade president Trump en lag som straffar företag delaktiga i färdigställandet av gasledningen Nord Stream 2, från inre delen av Finska viken till den tyska Östersjökusten.
När ledningen projekterades fanns ännu förhoppningar om att Ryssland var på väg i en för väst acceptabel riktning. Så är det inte längre. Därför är en rad länder emot, eftersom de ser ledningen som ett maktmedel för Kreml.
Nu protesterar den tyska regeringen mot USA:s ”inblandning i inre angelägenheter.” Det är kritik av ett slag som inte brukar höras mellan bundsförvanter. I tysk debatt uttrycks viss förståelse för invändningarna mot projektet, men USA:s ambassadör i Berlin har också jämförts med hur hans sovjetiske kollega i Östberlin uppträdde under DDR-tiden.
Under rubriken ”Ett ensamt Europa?” presenterade tankesmedjan Fri värld nyligen två rapporter om hur klyftan mellan Europa och USA fördjupats. Emanuel Örtengren skriver om ”EU:s roll i handelskrigens tid” och Frida Granath om ”En vittrande transatlantisk länk”.
EU är inte utan skuld till handelskonflikterna. Och USA:s militära bundsförvanter i Nato är i flera fall långt ifrån att leva upp till sina åtaganden. I båda fallen måste Europa visa upp något konkret för att kunna stoppa den negativa trenden i förhållandet till USA.
2009 tilldelades Obama Nobels fredspris för sitt stöd till den världsordning hans land varit med om att skapa.
I Donald Trump har nu USA en ledare som skapar osäkerhet om den ordningen.
Vilket borde leda till att EU och Sverige tar sig samman. För Europa behöver alliansen med USA. Både nu och efter Trump.