Winston Churchill sa om Ryssland att det är en gåta insvept i en annan gåta – ungefär som en rysk docka. I en tid med brexit och Trump kanske inte Ryssland framstår som särskilt gåtfullt. Och det klarnar, tyvärr lite sorgligt, för den som tar del av förre Moskva-ambassadören Tomas Bertelmans nyligen utgivna bok ”Från ett kallt krig till ett annat.”
Väst har på 30 år gått från förhoppningar om att Ryssland skulle bli ”normalt”, alltså som vi, till insikt om att demokrati inåt och vänskap utåt inte står på dagordningen. Ryssland söker sig en plats i Europa inte genom förhandlingar, vilket är EU-modellen, utan genom att sparka in dörren.
Fast är Ryssland ens ett europeiskt land? frågar Bertelman. Jo, geografiskt ligger det delvis i Europa. Dess kultur – konst, musik, litteratur – är en del av Europas, och Ryssland har i 300 år deltagit i maktspelet mellan Europas länder. Men i sin politik är Ryssland inte europeiskt. Extrem centralisering har i århundraden ansetts nödvändig för att rädda landet undan sönderfall. Det har sagts att landet har att välja mellan att vara ett imperium – eller en koloni. Makten har haft hjälp av rysk mentalitet, med cynism, ödestro och förmåga att härda ut.
Tomas Bertelman kom till utrikesdepartementet 1971. Kalla kriget hade passerat sina värsta kriser, men mycket återstod. Så följde, under Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin, några år av förhoppningar och perioder av önsketänkande under Putins första år vid makten och sedan när Dmitrij Medvedev var president 2008–12, de år Bertelman var beskickningschef i Moskva.
Men Putin gav besked redan i sitt berömda tal vid den säkerhetspolitiska konferensen i München 2007: Vi tänker inte ändra oss, vi förhandlar bara om det gynnar oss, och vi ska behandlas som jämlikar.
Absolut inget tyder på att de som nu har makten i Moskva är redo att ge den ifrån sig. Bertelman säger att vi trodde utvecklingen nått en punkt när den inte skulle kunna vridas tillbaka. Men det gjorde den. Därför förblir Ryssland Europas och Sveriges stora och problematiska granne, som ännu inte har hittat någon balans i sin tillvaro eller frid med sig självt.
Den 20 juni framträdde Putin för sjuttonde gången i fråga-svar-programmet ”Direkta linjen” i tv. Den gode tsaren har blivit folklig. I drygt fyra timmar svarade Putin på några av de över 1,5 miljoner frågor som sänts in. I god form var han, som om han markerade beredskap att delta i maktspelet inför ödesåret 2024, när han enligt grundlagen måste sluta som president.
Den 25 juni röstade en majoritet i Europarådets parlamentariska församling för att efter fem år återge Ryssland rösträtt i det forum som vakar över respekten för de mänskliga rättigheterna. Moskva har nu utan att göra eftergifter drivit in en kil i sanktionssystemet, västs svar på den ryska aggressionen mot Ukraina sedan 2014.
De viktigaste besluten i Moskva tas av mycket få personer, ibland bara en. Just nu torde Han vara ganska belåten.