I januari 2017 fick Österrike i Alexander van der Bellen en president ur det gröna partiet. Han hade vunnit över en kandidat som kunde ha lanserats av Jimmie Åkesson.
Den 18 december tog van der Bellen leende emot vinnarna i parlamentsvalet 15 oktober – ur motståndarlägret. På banan var därmed Österrikes nye regeringschef Sebastian Kurz, kristdemokrat, och dennes koalitionspartner Heinz-Christian Strache.
Strache leder Frihetliga partiet, FPÖ, kallat alla högerpopulisters moder. I sitt historiska bagage har partiet en överslätande inställning till vad österrikare gjorde under nazitiden 1938–1945. I dag är en viktig del av profilen skepsis mot invandring i allmänhet och muslimer i synnerhet.
När partiet år 2000 första gången var partner till kristdemokraterna blev reaktionen i övriga EU skarp. Men protesterna rann ut i sanden. Det blev inte så illa som befarat, och EU fick allvarligare saker att tänka på – ungefär som det är nu.
Österrikes demokrati är inte i fara. Folkpartiet, kristdemokraterna, är klart största parti, och även om partnern får ett halvdussin ministerposter, med ansvar för utrikes, inrikes och försvar, är reaktionen från Bryssel avslappnad.
Österrike tros inte ansluta sig till grannarna i öster, Polen, Ungern, Tjeckien, där ledarna funnit att EU-motstånd är en röstvinnare.
Brukligt är att en ny regeringschef först framträder inför parlamentet, nationalrådet. Men Kurz for, efter att ha träffat presidenten, till Bryssel där han presenterade sig för EU-kommissionens chef luxemburgaren Jean-Claude Juncker och EU-regeringarnas samordnare polacken Donald Tusk.
Den 16 december hade Kurz och Strache presenterat sitt regeringsprogram, med både Österrikes och EU:s fanor i fonden. Den förmodat euroskeptiska hållningen dementerades alltså symboliskt.
Det förefaller som om Kurz, vid 31 års ålder Europas yngste regeringschef, inte söker strid med EU. All kraft lär han behöva om han, som han säger, vill modernisera Österrike efter sitt huvud.
På 1930-talet ledde motsättningarna mellan röda och svarta i Österrike till ett våld som beredde väg för fascism och nazism. Att undvika en upprepning var den historiska drivkraften i koalitionerna höger–vänster efter kriget. Men med det goda kom även korruption, och oförmåga att förändras.
Österrikes nya regering rymmer personer med brunfärgat förflutet. Asylpolitiken skärps, både mottagning och behandling på plats. En del kommentatorer ropar nu varg, medan andra räknar med att högerpopulisterna tackar för entrén i finrummet med att bidra till en politik deras land har nytta av.
Det är inte bara Jimmie Åkesson som borde intressera sig för hur det går.