Att ljuga om sin ålder för att få försörjningsstöd bryter mot bidragsbrottslagen, enligt Mariestads kommun. Det gäller även för ensamkommande flyktingar som uppger sig vara minderåriga. Att behandla asylsökande likadant som alla andra i bidragssystemet är dock inte självklart för alla Sveriges kommuner.
I Mariestad har kommunstyrelsens arbetsutskott beslutat att polisanmäla ensamkommande flyktingar som ljuger om sin ålder för att få fördelar i asylprocessen, då de felaktigt behandlas som minderåriga. Kommunen vill undvika att dessa personer utnyttjar kostsamma resurser de inte har rätt till. Tanken är att man ska förlita sig på medicinsk åldersbedömning, men med hänsyn till att en felmarginal kan förekomma. De som tidigare har ljugit om sin ålder kommer inte heller att drabbas, utan får fullfölja sin påbörjade skolgång.
Beslutet i Mariestad är positivt för både skattebetalarna och för alla asylsökande som uppger sin verkliga ålder. I en stor välfärdsstat är det viktigt att bara den som har rätt till hjälp ska få den. Ensamkommande flyktingbarn ska behandlas annorlunda än vuxna asylsökande.
Trots det förnuftiga i att polisanmäla bidragsfuskare har oppositionen i Mariestad motsatt sig beslutet med motiveringen att många ensamkommande inte vet hur gamla de är. Ett svagt argument, eftersom den som inte känner till sin ålder har alla möjligheter att vara tydlig med sin osäkerhet, och därmed undvika polisanmälan.
En alltför generös syn på bidrag finns exempelvis i Malmö, där kommunen sedan 2014 fortsätter att betala ut bidrag till personer som nekats asyl, med hänvisning till barnkonventionen. Inte ens efter att Högsta förvaltningsdomstolen slagit fast att en kommun inte har skyldighet att hjälpa så kallade papperslösa, med anledning av ett fall i Vännäs kommun i Västerbotten, har Malmö kommun ändrat sin praxis.
I Mariestad har hittills endast åtta personer fått sin ålder uppskriven av Migrationsverket, men i större kommuner som Malmö handlar det om betydligt fler – och därmed större summor pengar som går till fel ändamål. Av både humanitära och ekonomiska skäl är det därför viktigt att kommuner håller principen att bidrag ska gå till rätt person.
Skattepengarna räcker inte till för att hjälpa alla, även om många verkar tro det. Inte heller kan ett land som gör anspråk på att vara en stabil rättsstat tillåta att bidrag delas ut godtyckligt av enskilda kommuner. Om detta fortsätter kommer de som medvetet utnyttjar systemet att bli fler. För att förhindra det borde fler kommuner göra som Mariestad.